Idag var det sista japanskalektionen. För alltid kanske. I alla fall med den här gruppen/läraren.

Det har inte riktigt sjunkit in, men det känns väldigt sorgligt på nåt sätt. Hur ska jag göra nu? Jag måste liksom lära mig japanska.

Vi fick tvingades ta hem det som blev över.

Mitt internet är otroligt segt. Det har varit så nu i två dagar. Det går inte att öppna en bild i google ens. What happened?

Fast lika bra är väl det. Jag skriver studentexaxem i biologi om två dagar så allt som kan hålla mig borta härifrån är positivt. Men otroligt! Om två dagar ska jag göra något som kan påverka hela mitt liv. Läskigt.

Jag har lite problem med mat. Man ska ta med sin egen, och måste vara något som kan ätas kallt. Jag har redan bestämt mig för vanlig hederlig choklad och såna här cake pops som tydligen är moderna nu (tantvarning). Men jag måste ju kanske ha nåt mer "matigt" också. Förslag på hurudan mat jag kan ta med? (nåt vegetariskt helst)

Jag tittade på Harry Potter igår kväll. Dödsrelikerna del 2. Den ultimata gråtfilmen.

Igår var det värre än vanligt. Några sekunder in i filmen då Snape står i ett torn och tittar ner över eleverna som olyckligt marscherar på skolgården så brister jag i gråt, "han tänker säkert att det absolut inte var det här livet han ville leva, tänk om han bara hade fått sin Lily och de hade levat lyckliga för alltid", fast då hade ju förstås inte Harry funnits. Dilemma.

Sen kommer en liten scen då Harry sitter vid Dobbys grav och då gråter jag lite igen.

Sen gråter jag lite åt Bill Weaslys smått dåliga skådespel i nästa scen.

Sen är det paus med gråtandet tills då draken, med Harry, Ron och Hermione på ryggen, kommer upp ur Gringotts och bara andas. Då kommer tårarna igen, för tänk vad härligt att få andas frisk luft och få sträcka på vingarna efter så många år under jorden.

Små snyftningar hos Aberforth, då man får höra lite om Albus och Ariana. Sen kommer Neville och säger att han blev torterad eftersom han vägrade använda cruciatusförbannelsen på förstaårselever och jag gråter igen. Han är så otroligt modig och lojal, den underbara människan.

Sen är det lugnt tills Vid Behovrummet brinner och Harry, på kvasten, bestämmer sig för att han inte kan lämna sin fiende (och lover, I promise) Malfoy där inne utan räddar honom.

En stund senare kommer för första gången en riktig arggråt, då Voldemort pratar med Snape, och jag liksom slår omkring mig med nävarna och skriker fula ord.

Och så kommer "Look at me. You have your mother's eyes". Det här behöver nog ingen förklaring.

Sen kommer Harry och de andra tillbaka till slottet och ser vilka alla som dött, här skakar jag av gråt.

Nästan lika mycket gråter jag åt allt som händer i minnessållet.

När Harry berättar att han ska gå till förbjudna skogen gråter jag. Hela situationen är så bisarr, vad gör man liksom när ens bästa vän säger att han ska gå och möta sin egen död?

Sen kommer uppståndelsestenen och Harry får se sina föräldrar, Sirius och Lupin och hela scenen är full av klyschor men det är så fint ändå.

Sen kommer Nevilles tal som jag tog mig friheten att kopiera härifrån.

Sen gråter jag lite över hur skådisarna ser ut som vuxna i "19 år senare"-scenen. Och sen är filmen slut.

Om någon orkar läsa igenom allt så är det bra gjort! Ett inlägg om alla scener jag gråter till i sista Harry Potter-filmen, verkligen intressant.

Jag skrev nyss min sämsta labbrapport i fysik nånsin. Pinsamt dålig.

Men jag har vissa saker att skylla på, som att vi inte hann få alla mätvärden och att min hälsa är i obalans.

Så nu när jag är klar med det tänkte jag koppla av lite och se en Harry Potter-film. Men jag har inte kunnat bestämma mig för vilken jag ska se (och ettan, den jag hade velat se, är på utlåning). Så jag tror jag spelar sims istället.

Jag kände mig lite pysslig så jag virkade lite snabbt ihop ett litet armband.

Jag vet inte hur snyggt det är, får pröva ett par dagar och se om jag vågar använda det.

Jag ska till loppis imorgon. Jag skulle gärna vilja hitta lite smycken, speciellt armband. I trä. Jag har blivit lite kär i träsmycken på sistone.

Jag älskar att besöka loppisar för jag blir alltid inspirerad att pröva något nytt! Det är ju alltid ett begränsat utbud så för att hitta något måste man ibland testa sig fram, och kanske kommer man på att något man inte vanligtvis inte skulle använda kan vara riktigt snyggt om man kombinerar det på ett nytt sätt.

Jag håller just nu på att köpa ett gymkort. Jag och en vän bestämde oss för att ta tag i det där med tränignen, och nu när vi köper gymkort så måste vi ju ta tag i det. Man kan ju inte slänga bort pengar sådär bara.

Det har inget med beach 2012 att göra (jag har inte ens varit på en strand på flera år). Det har inget med fasta lår, vikt eller att få bort putmagen att göra. Jag vägrar träna av en sån orsak.

Jag vill träna för att orka, för att inte bli sjuk så ofta och för att jag inte ska gå sönder när jag är 50.

Jag tycker det borde bli vanligare att träna av den orsaken.

Det är så mycket fokus idag på att man ska träna för att bli smal, snygg, fast och fit. Det är egentligen inget fel på det, men jag tror det går överstyr för många. Man glömmer liksom bort det som borde vara viktigt, att må bra och att ha roligt.

Det enda mål jag har är att jag ska gå dit, några gånger i månaden. Önska mig lycka till?

Jag vaknade klockan nio, på en skoldag!

Jag lagade till och med tamago kake gohan (tror jag det heter?), ett japansk morgonmål med ris, ägg och sojasås.

(inte min bild)

Jag har alltså min första håltimme. Och jag mår lite dåligt över det, faktiskt. Jag känner mig oansvarig på nåt sätt, eller anklagar mig själv för att vara "en sån där som har håltimmar" (=nån som är lat och skiter i skolan). Jag ser faktiskt inte ens så på andra människor som har håltimmar, jag skulle aldrig tänka på mina vänner som har håltimmar ibland som lata. Men jag är väl lite elak mot mig själv.

Jag var hos studiehandledaren förra veckan, och vi tog bort en del kurser, för att jag helt enkelt inte ska bli utbränd. Det låter kanske enkelt och "åh vad skönt med sovmorgnar!", men så är det inte riktigt.

Nåja, kanske det blir bättre.

Plötsligt blev jag väldigt förvirrad. Jag började tvivla på vad det egentligen är jag vill göra med mitt liv och plötsligt har jag inte lust med något överhuvudtaget.

Jag vet inte om det jag vill, eller tror att jag vill, egentligen bara är sånt som andra vill och som jag omedvetet gör för att leva upp till andras förväntningar.

Jag älskade den då, jag har nog aldrig köpt såna festkläder som jag varit så nöjd med som jag var med denna.

Sen har min lillasyster tagit över den, och nu när hon städade ur skåpet så hittade jag den och bestämde mig för att prova. Och titta, den passar ju! Så den kan jag säkert använda om jag får tillfälle någon gång!

Det finns vissa fördelar med att se likadan ut som man gjorde i lågstadiet.

Ibland köper man något alldeles impulsivt som sedan visar sig vara alldeles perfekt. Dessa skor är ett bra exempel på det fenomenet. Jag köpte dem på en resa till Sverige för flera år sedan. Sen dess har de hängt med, och jag har älskat dem. De passar till alla klädkombinationer (jag älskar särskilt att ha dem till klänningar och kjolar!) och piggar upp en tråkig enfärgad outfit.

Nu ska de bort. De har helt enkelt gett upp. Det syns inte så tydligt på bilden men de är otroligt slitna, särskilt inuti, så jag kommer att förstöra fötterna av att fortsätta ha dem.

Lite ledsen är jag, jag har svårt för att slänga saker överhuvudtaget. Helst skulle jag spara dem i nån låda så att jag kan ta fram dem ibland och titta på dem men ett sånt samlapåsig-beteende är nog inte speciellt hälsosamt i längden. Så därför förevigar jag dem på bild istället.

Aftonbladet har nån artikel om hur olika sovställningar kan hänga ihop med personlighet.

(Klicka på bilden nedan för att komma till beskrivningar)

Min finns inte med! Jag sover ungefär som nummer 4, men på mage. (Alltså som nummer 5 men med armarna längs sidorna).

Enligt aftonbladets artikel betyder det att jag är en blandning av lugn, reserverad, tycker inte om att göra väsen av mig, höga krav på mig själv och på andra, sällskaplig och fräck, tendens att vara nervig och skör, gillar inte kritik eller extrema situationer. Vissa saker stämmer ju löjligt bra (som det alltid gör i såna här test).

Igår var jag på musikalen Dance of the vampires, i Seinäjoki.

I korthet handlar det om en professor och hans följeslagare som kommer till en by för att jaga vampyrer. Följeslagaren (Alfred) förälskar sig i Sarah, som även greven (en vampyr) är kär i. När Sarah rymmer till grevens slott följer professorn och Alfred efter för att rädda henne.

Föreställningen var på finska så det var lite svårt att hänga med. Men jag hade hört lite om handligen på förhand så det gick rätt bra trots allt. Sångerna kunde man ju njuta av även om man inte alltid förstod vad de handlade om. De använde scenen jättebra, man märkte att de verkligen hade satsat på det. Likadant var det med kläderna.

Jag hade en jättetrevlig kväll. Jag känner verkligen att man borde göra sånt här oftare!

Jag skulle leta efter lite bilder för att göra en ny design till denna blogg. Då råkade jag hitta ett gammalt foto som jag skannat in, så jag bestämde mig för att redigera det lite.

Det är en väldigt fin bild tycker jag, med bra ljus (man ser hur varmt och härligt det är), jorden går sådär snyggt i diagonaler, traktorn är ganska bra placerad i bilden osv. Jag tror det är mamma som har tagit fotot och hon är inte den bästa på att fota (eller så är det bara tekniken hon inte förstår sig på. Detta var ju innan digitalkameror och allt sånt).

Sen har den ett speciellt värde för mig också. Det är så här jag vill minnas min barndom. Det är jag som sitter i traktorn, liten, glad och lycklig. Pappa, som inte finns mer, kör. Bakom sitter min granne och min farmor och sätter potatis. Nu, en hel del år senare, kan de inte längre göra sånt.

Min mamma brukar säga att hon inte tycker om att ta foton, hon vill uppleva saker genom sina egna ögon och inte genom en kamera. Och jag förstår det. Det förstör lite av spänningen när man hela tiden ska tänka på att få till bra bilder.

Men samtidigt tror jag det är bra att ha bilder, för man glömmer. Och vissa saker är bra att komma ihåg. Som att saker kan förändras så snabbt. Precis som mitt liv idag ser väldigt annorlunda ut jämfört med bilden ovan, kommer mitt liv säkert också att vara väldigt annorlunda om 10 år.

Igår träffade jag en kändis, typ. Pekka Haavisto (en av presidentkandidaterna till andra omgången i valet vi har i Finland nu på söndag, läs lite mer här) kom till Vasa (där jag nästan bor) och pratade så jag och två andra gick skolkade för att träffa honom.

Efter att han pratat färdigt gick vi fram till honom och gav honom lite choklad (han sa att det skulle nog hans man bli glad över) och sen fick vi varsin autograf.

Sen skakade vi hand och han var som en disktrasa (Ååh jag hatar när folk inte tar i hand ordentligt!), men jag antar att man blir sån efter att ha skakat hand så många på en dag.

Vissa dagar, typ idag, har man bara jättemycket att göra och då blir enkla saker väldigt jobbiga. Typ att duscha. Jag kan sitta och tänka på allt det där jag måste göra och sen inser jag att aaah mitt hår börjar bli smutsigt och sen måste jag bära ner kläderna till tvättmaskinen och sängen är ännu obäddad och jag måste komma ihåg att svara på det där mejlet och jag har typ inte bloggat på fem dagar nu.

Saker som skulle gå hur enkelt och snabbt som helst om man bara gjorde dem men i slutändan så bara sitter man och ojar sig själv över hur stressad man är.

Det svåra är väl att man måste göra de här sakerna, man måste liksom få pricka av dem i sitt tanke-, eller verkliga, schema, för annars går man omkring och mår dåligt över att man inte har gjort dem.

Jag tror knepet är att göra sakerna halvdant. För nej, man hinner inte göra allt perfekt och det är nog inte vad man borde sträva efter heller. Så istället för att tvätta håret så tvättade jag bara den del av håret som ser smutsigt ut, luggen. Det gick betydligt snabbare och jag behövde inte ens klä av mig! Nu ska jag fundera ut vad jag ska göra av allt det andra också...

Ibland borde jag verkligen läsa mina egna inlägg.

Ibland går det typ två veckor utan att jag skriver och nu har det gått nån timme.

Men jag tänkte berätta att min japanskalärare sa att alla skulle hålla ett föredrag (på engelska, inte på japanska. Undrar hur det hade blivit!?) om något japanskt under kursen.

Jag har inte vetat vad jag skulle prata om, visst hade jag kunnat göra det enkelt och berätta om typ Kanjani8 eller Hey!Say!JUMP, men det känns inte riktigt som att jag vill det. Dessutom tror jag det är flera i gruppen som kommer att prata om sånt, och inget fel med det, men det är ju lite tråkigt om alla gör det. Och jag skulle vilja prata om något lite djupare.

Det är väldigt intressant eftersom Japan har två helt skilda sidor när det gäller just det ämnet. Å ena sidan läser man Shounen ai manga och tittar på Yaoi, å andra sidan är det otroligt svårt att komma ut som homosexuell i Japan och ungdomar blir uteslutna ur familjer och allt sånt. Jag känner inte till den andra sidan så bra ännu, men jag tycker det är intressant, och jag är väldigt intresserad av att kämpa för hur man kan göra sånt bättre.

Det blir inte för djupt tycker ni? Jag vill inte liksom stå och peka finger åt japanskaläraren genom att stå och prata om hur dåligt Japan är inom det området (för Japan är ju kanske inte bäst när det gäller detta, men absolut inte sämst heller). Vad jag vill få fram är väl snarare den här intressanta tudelningen, och sen vill jag ju också få fram det viktiga budskapet som är det samma oavsett vilket land man befinner sig i.

Som ett avslut på inlägget undrar jag om ni har förslag på saker jag särskilt kan ta upp? Kanske källor på olika typer av statistik eller bara fakta?

Det är väldigt roligt att tänka på sånt ibland. Fast jag inte tror att jag vill ha barn (inte på väldigt länge i alla fall) tycker jag ändå att det är trevligt att fundera på vad de skulle heta.

Ett namn jag tycker är jättefint är Sigismund. Det kommer från Sigismund som var kung i Sverige och Polen i slutet av 1500-talet, och som var son till hertig Johan (och alltså Gustav Vasas barnbarn). Jag vet inte om han är mycket att ha till förebild för sitt framtida barn (jag vet faktiskt inte så mycket om vad han gjorde, förutom att han bråkade med sin farbror Karl IX) men namnet är i alla fall gulligt.

Dock verkar jag vara den enda som tycker om det namnet, så jag antar att mitt barn hade blivit mobbat i skolan och som förälder vill man ju inte vara den indirekta orsaken till det (fast det egentligen är mobbarnas fel). Så jag får nog fortsätta fundera ut nåt annat namn.

Som rubriken lyder: Vet du vad du skulle döpa dina barn till?

och så inser man att man har lånat ut pengar för sammanlagt 35€. Jag kan köpa tre singlar för det! (Men det ska jag inte, jag måste nog spara.)

Fast nu gäller det bara att gå på folk och vara den där tjatiga som pratar om dom där pengarna varenda gång vi ses. Jag hatar när jag känner mig så. Kanske borde jag bara börja dela ut bankgiron.

Jag är nog lite för snäll med att låna ut pengar (de här 35€ är saker kompisar köpt gemensamt men som jag betalat för, och inte ännu fått tillbaka), men för dålig på att kräva dem tillbaka.

Har nyss suttit och tittat på valvaka i fyra timmar. Det har varit presidentval i Finland idag.

Ingen fick mer än 50% av rösterna vilket innebär att det blir en andra omgång om två veckor mellan de två som fick flest röster.

Den här gånger är det favoriten Sauli Niinistö och Pekka Haavisto som går vidare.

Själv tänker jag absolut rösta på Haavisto. Jag är otroligt glad att det var han som gick vidare. Jag tror att det blir svårt för honom att slå Niinistö, men jag vägrar tro att det är en omöjlighet.

Jag kommer att vara skitnervös när det faktiskt gäller. Vi funderade om vi (några vänner) skulle titta tillsammans, vi kommer säkert att stressa upp varandra och både ropa och skratta och gråta. Men mer om det sen, och så tänker jag vara nöjd med resultatet som det är nu.

Jag har börjat läsa inför studentexamen i biologi! Det är i mars och det är sex böcker jag ska ta mig igenom (två har jag aldrig tittat i förut). Jag la upp ett litet schema som innebär att jag ska läsa ca 2/3 av en bok varje helg. Och idag har jag börjat. Och faktiskt så känns det inte så omöjligt.

Förresten gick jag in på picnik för att redigera bilden och möttes av detta:

Sen grät jag en skvätt.

Men sen blev jag glad igen och blev sugen på att testa alla premiumgrejer (därav ramen i ovanstående bild). April är en rätt lång tid ändå. Bra med tid till att pröva allt och göra snygga headers med alla stickers som man kan använda nu. Jag blev riktigt designsugen! (Men nu måste jag plugga!!). Fast vad innebär det att de ska flytta till Google+? Kommer allt att finnas kvar, bara nån annanstans? Jag vet inte vad google+ är överhuvudtaget.