Den ultimata gråtfilmen

Jag tittade på Harry Potter igår kväll. Dödsrelikerna del 2. Den ultimata gråtfilmen.
Igår var det värre än vanligt. Några sekunder in i filmen då Snape står i ett torn och tittar ner över eleverna som olyckligt marscherar på skolgården så brister jag i gråt, "han tänker säkert att det absolut inte var det här livet han ville leva, tänk om han bara hade fått sin Lily och de hade levat lyckliga för alltid", fast då hade ju förstås inte Harry funnits. Dilemma.
Sen kommer en liten scen då Harry sitter vid Dobbys grav och då gråter jag lite igen.
Sen gråter jag lite åt Bill Weaslys smått dåliga skådespel i nästa scen.
Sen är det paus med gråtandet tills då draken, med Harry, Ron och Hermione på ryggen, kommer upp ur Gringotts och bara andas. Då kommer tårarna igen, för tänk vad härligt att få andas frisk luft och få sträcka på vingarna efter så många år under jorden.
Små snyftningar hos Aberforth, då man får höra lite om Albus och Ariana. Sen kommer Neville och säger att han blev torterad eftersom han vägrade använda cruciatusförbannelsen på förstaårselever och jag gråter igen. Han är så otroligt modig och lojal, den underbara människan.
Sen är det lugnt tills Vid Behovrummet brinner och Harry, på kvasten, bestämmer sig för att han inte kan lämna sin fiende (och lover, I promise) Malfoy där inne utan räddar honom.
En stund senare kommer för första gången en riktig arggråt, då Voldemort pratar med Snape, och jag liksom slår omkring mig med nävarna och skriker fula ord.
Och så kommer "Look at me. You have your mother's eyes". Det här behöver nog ingen förklaring.
Sen kommer Harry och de andra tillbaka till slottet och ser vilka alla som dött, här skakar jag av gråt.
Nästan lika mycket gråter jag åt allt som händer i minnessållet.
När Harry berättar att han ska gå till förbjudna skogen gråter jag. Hela situationen är så bisarr, vad gör man liksom när ens bästa vän säger att han ska gå och möta sin egen död?
Sen kommer uppståndelsestenen och Harry får se sina föräldrar, Sirius och Lupin och hela scenen är full av klyschor men det är så fint ändå.
Sen kommer Nevilles tal som jag tog mig friheten att kopiera härifrån.
Sen gråter jag lite över hur skådisarna ser ut som vuxna i "19 år senare"-scenen. Och sen är filmen slut.

Om någon orkar läsa igenom allt så är det bra gjort! Ett inlägg om alla scener jag gråter till i sista Harry Potter-filmen, verkligen intressant.

Kommentarer
Postat av: Ebbzzchan^^

HIGH FIVE TILL MIG SJÄLV FÖR JAG LÄSTE ALLT~<3



Men alltså åh, minns när jag såg den på bio. På premiärdagen. Godaste popcornen jag ätit, bästa stämningen i en biosalong NÅGONSIN. Och applåderna efteråt. Jag har aldrig varit med om att folk applåderat på bio innan, och ALLA gjorde det. <3

2012-03-18 @ 22:28:24
Blogg: http://ebbzzchan.blogg.se/
Postat av: GD

haha ja, herregud, den filmen äger ♥ :'D

grät mest när de sa att Fred dog.. u__u

2012-03-19 @ 19:05:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: