Starstruck!
Igår träffade jag en kändis, typ. Pekka Haavisto (en av presidentkandidaterna till andra omgången i valet vi har i Finland nu på söndag, läs lite mer här) kom till Vasa (där jag nästan bor) och pratade så jag och två andra gick skolkade för att träffa honom.
Efter att han pratat färdigt gick vi fram till honom och gav honom lite choklad (han sa att det skulle nog hans man bli glad över) och sen fick vi varsin autograf.
Sen skakade vi hand och han var som en disktrasa (Ååh jag hatar när folk inte tar i hand ordentligt!), men jag antar att man blir sån efter att ha skakat hand så många på en dag.
STRESS
Vissa dagar, typ idag, har man bara jättemycket att göra och då blir enkla saker väldigt jobbiga. Typ att duscha. Jag kan sitta och tänka på allt det där jag måste göra och sen inser jag att aaah mitt hår börjar bli smutsigt och sen måste jag bära ner kläderna till tvättmaskinen och sängen är ännu obäddad och jag måste komma ihåg att svara på det där mejlet och jag har typ inte bloggat på fem dagar nu.
Saker som skulle gå hur enkelt och snabbt som helst om man bara gjorde dem men i slutändan så bara sitter man och ojar sig själv över hur stressad man är.
Det svåra är väl att man måste göra de här sakerna, man måste liksom få pricka av dem i sitt tanke-, eller verkliga, schema, för annars går man omkring och mår dåligt över att man inte har gjort dem.
Jag tror knepet är att göra sakerna halvdant. För nej, man hinner inte göra allt perfekt och det är nog inte vad man borde sträva efter heller. Så istället för att tvätta håret så tvättade jag bara den del av håret som ser smutsigt ut, luggen. Det gick betydligt snabbare och jag behövde inte ens klä av mig! Nu ska jag fundera ut vad jag ska göra av allt det andra också...
Ibland borde jag verkligen läsa mina egna inlägg.
Homosexualitet i Japan
Ibland går det typ två veckor utan att jag skriver och nu har det gått nån timme.
Men jag tänkte berätta att min japanskalärare sa att alla skulle hålla ett föredrag (på engelska, inte på japanska. Undrar hur det hade blivit!?) om något japanskt under kursen.
Jag har inte vetat vad jag skulle prata om, visst hade jag kunnat göra det enkelt och berätta om typ Kanjani8 eller Hey!Say!JUMP, men det känns inte riktigt som att jag vill det. Dessutom tror jag det är flera i gruppen som kommer att prata om sånt, och inget fel med det, men det är ju lite tråkigt om alla gör det. Och jag skulle vilja prata om något lite djupare.
Så då fick jag en idé. Jag tror jag ska prata om homosexualitet i Japan!
Det är väldigt intressant eftersom Japan har två helt skilda sidor när det gäller just det ämnet. Å ena sidan läser man Shounen ai manga och tittar på Yaoi, å andra sidan är det otroligt svårt att komma ut som homosexuell i Japan och ungdomar blir uteslutna ur familjer och allt sånt. Jag känner inte till den andra sidan så bra ännu, men jag tycker det är intressant, och jag är väldigt intresserad av att kämpa för hur man kan göra sånt bättre.
Det blir inte för djupt tycker ni? Jag vill inte liksom stå och peka finger åt japanskaläraren genom att stå och prata om hur dåligt Japan är inom det området (för Japan är ju kanske inte bäst när det gäller detta, men absolut inte sämst heller). Vad jag vill få fram är väl snarare den här intressanta tudelningen, och sen vill jag ju också få fram det viktiga budskapet som är det samma oavsett vilket land man befinner sig i.
Som ett avslut på inlägget undrar jag om ni har förslag på saker jag särskilt kan ta upp? Kanske källor på olika typer av statistik eller bara fakta?
Fågelskrämma
Jag är som jag sagt hundra gånger redan väldigt efter när det gäller fandom just nu (jag har väl varit det ett år minst i alla fall känns det som). Idag började lyssna på Kanjani8 låtarna på FIGHT albumet, medlemmarnas enskilda solon/duon/trion.
Och jag föll helt för Nishikido Ryo:s Scarecrow. Underbar!
Scarecrow, even if whipped by the wind
Scarecrow, even if struck by the rain
Scarecrow, even if my colors are fading
Scarecrow, I'll still be here, right?
Scarecrow, even if struck by the rain
Scarecrow, even if my colors are fading
Scarecrow, I'll still be here, right?
Vad ska du döpa dina eventuella framtida barn till?
Det är väldigt roligt att tänka på sånt ibland. Fast jag inte tror att jag vill ha barn (inte på väldigt länge i alla fall) tycker jag ändå att det är trevligt att fundera på vad de skulle heta.
Ett namn jag tycker är jättefint är Sigismund. Det kommer från Sigismund som var kung i Sverige och Polen i slutet av 1500-talet, och som var son till hertig Johan (och alltså Gustav Vasas barnbarn). Jag vet inte om han är mycket att ha till förebild för sitt framtida barn (jag vet faktiskt inte så mycket om vad han gjorde, förutom att han bråkade med sin farbror Karl IX) men namnet är i alla fall gulligt.
Dock verkar jag vara den enda som tycker om det namnet, så jag antar att mitt barn hade blivit mobbat i skolan och som förälder vill man ju inte vara den indirekta orsaken till det (fast det egentligen är mobbarnas fel). Så jag får nog fortsätta fundera ut nåt annat namn.
Som rubriken lyder: Vet du vad du skulle döpa dina barn till?
Den där känslan när man är lite fattig
och så inser man att man har lånat ut pengar för sammanlagt 35€. Jag kan köpa tre singlar för det! (Men det ska jag inte, jag måste nog spara.)
Fast nu gäller det bara att gå på folk och vara den där tjatiga som pratar om dom där pengarna varenda gång vi ses. Jag hatar när jag känner mig så. Kanske borde jag bara börja dela ut bankgiron.
Jag är nog lite för snäll med att låna ut pengar (de här 35€ är saker kompisar köpt gemensamt men som jag betalat för, och inte ännu fått tillbaka), men för dålig på att kräva dem tillbaka.
Hurudana är ni?
Jävla bög.
Jag hittade en gammal artikel, men den känns ändå aktuell att tänka på så därför delar jag med mig av den.
(klicka på bilden för att läsa hela)
Om jag förstod det här rätt är det förskolebarn som kallar någon annan bög i nedvärderande syfte.
Var har de ens fått det ifrån? Föräldrar? Syskon? Filmer?
Det är förskolebarn som tar till våld för att någon annans klädval och intressen tydligen uppfattas så störande att inget annat än våld kan lösa saken. Fruktansvärt.
Förresten finner jag det här med "jävla bög" så otroligt provocerande. Bara idag har jag flera gånger hört folk säga det till varandra. Det är osäkra tonåringar som ropar det till varandra, och nedvärderar inte bara personen de säger det till utan också alla som faktiskt är bögar.
Jag har haft turen att växa upp bland sånt folk som fått mig att känna mig trygg i min sexualitet. Jag känner att oavsett vilket kön min eventuella framtida förälskelse har så kommer jag att bli accepterad av de som är viktiga för mig. Och det här är något jag uppskattar otroligt mycket.
Men när man är osäker tonåring, och får höra "bög" som ett skällsord dagligen, så blir det antagligen väldigt jobbigt. När andra hela tiden berätta hur udda man är så känner man sig till sist ganska fel.
För fastän det finns otroligt många som accepterar och respekterar så hörs de inte så bra bakom alla skällsord.
ÄCV
Igår köpte jag äppelcidervinäger för första gången! Det ska vara bra för både håret och huden och balansera pH och sånt.
Jag antar att jag även här återkommer men nån typ av recension när jag testat det ordentligt.
Invigning för en ny kategori förresten; No poo!
Jag ska flytta över några gamla inlägg hit då jag hinner.
Presidentval 2012
Har nyss suttit och tittat på valvaka i fyra timmar. Det har varit presidentval i Finland idag.
Ingen fick mer än 50% av rösterna vilket innebär att det blir en andra omgång om två veckor mellan de två som fick flest röster.
Den här gånger är det favoriten Sauli Niinistö och Pekka Haavisto som går vidare.
Själv tänker jag absolut rösta på Haavisto. Jag är otroligt glad att det var han som gick vidare. Jag tror att det blir svårt för honom att slå Niinistö, men jag vägrar tro att det är en omöjlighet.
Jag kommer att vara skitnervös när det faktiskt gäller. Vi funderade om vi (några vänner) skulle titta tillsammans, vi kommer säkert att stressa upp varandra och både ropa och skratta och gråta. Men mer om det sen, och så tänker jag vara nöjd med resultatet som det är nu.
Äntligen har jag tagit mig i kragen
Jag har börjat läsa inför studentexamen i biologi! Det är i mars och det är sex böcker jag ska ta mig igenom (två har jag aldrig tittat i förut). Jag la upp ett litet schema som innebär att jag ska läsa ca 2/3 av en bok varje helg. Och idag har jag börjat. Och faktiskt så känns det inte så omöjligt.
Fast ibland kommer det fram en hemsk bild, just när man inte alls är beredd. Och då måste man ta till censur (=tejpa en pappersbit över det hemska).
Kan ni gissa vad bilden jag cesurerat föreställde?
Förresten gick jag in på picnik för att redigera bilden och möttes av detta:
Sen grät jag en skvätt.
Men sen blev jag glad igen och blev sugen på att testa alla premiumgrejer (därav ramen i ovanstående bild). April är en rätt lång tid ändå. Bra med tid till att pröva allt och göra snygga headers med alla stickers som man kan använda nu. Jag blev riktigt designsugen! (Men nu måste jag plugga!!). Fast vad innebär det att de ska flytta till Google+? Kommer allt att finnas kvar, bara nån annanstans? Jag vet inte vad google+ är överhuvudtaget.
Recension: kokosolja
Nu har jag testat lite med kokosoljan/kokosnötsoljan (jag antar att man kan säga båda) som jag skrev om här. Så därför tänkte jag recensera den lite.
Som sminkborttagningsmedel:
Detta funkar superbra för mig. Oljan tar jättelätt bort min mascara (som det inte står waterproof på men som ändå inte kan tvättas bort med bara vatten).
Jag sköljer ansiktet och försöker få bort största delen av mascaran från fransarna. Sen tar jag lite olja och gnuggar det över ögonen. Så tar jag lite vatten och en bomullspad om vartannat och tar bort sminket. Jag avslutar med att skölja med vatten och torka av med en handduk. Det svider inte att få oljan i ögonen (men knappast är det så bra att med flit gnugga in det dit heller).
I ansiktet:
Det här funkar helt okej, men man borde nog göra det på kvällen (precis som med andra oljor) eftersom det tar ett tag för den att sjunka in i huden. Säkert kan man ta bort oljan med olika varm-handduks-tekniker (som jag aldrig orkar lära mig eller testa) men jag föredrar att ha den kvar.
Jag har märkt att håret vill suga i sig lite av oljan, speciellt pannluggen, så att håret ser lite fettigt ut. Så kanske det funkar bäst att bara ha oljan på t.ex. kinderna och där omkring, så att den inte kommer i kontakt med luggen.
På kroppen/som deodorant
Jag har rätt torra armbågar så när jag har duschat har jag satt lite olja där. Visst är det mjukt just efteråt, men jag vet faktiskt inte hur länge det håller i sig och hur det blir sen. Jag bryr mig liksom inte så mycket om att titta på mina armbågar. Jag har också testat ha oljan på andra ställen på kroppen som är torra, t.ex. benen och händerna. Likadant där har jag inte märkt nån enorm skillnad men jag har inte direkt tänkt på det heller.
Jag läste nånstans att kokosnötsolja funkar som deodorant eftersom den ska ta bort svettlukt. Har även testat detta lite när jag varit i duschen, men det är jag vanligtvis på kvällarna och jag brukar inte bli svettig på kvällarna. Jag borde testa detta från morgonen för att se hur det fungerar.
I håret
Jag har testat ha kokosoljan i håret över natten, för att sedan tvätta ur (först med balsam i torrt hår! Sen ännu flera gånger med vått hår noggrannt med balsam). Jag märkte ingen skillnad den gången. Men jag tror jag tvättade för mycket. Det är svårt när man har oljor i håret att hitta den där balansen mellan att håret blir för torrt eller för fettigt (ofta vill man ju inte riskera det senare så då blir det att man tar i för mycket). Jag har också haft oljan i bara en stund i torrt hår och sen tvättat håret som vanligt. Det har funkat rätt bra men inte nån enorm skillnad.
Ifall ni vet fler användningsområden för kokosoljan får ni gärna berätta så kanske jag kan testa det också!
Nu ska jag passa på att säga att detta ju är hur oljan har funkat för mig. Och nu har vi ju inte likadant hår och skinn allihop, så det kan bli helt annorlunda för dig (bättre eller sämre).
Men jag tycker ändå det är värt att testa, med tanke på att den är så mångsidig. Dessutom är den inte speciellt dyr, den kan finnas i vanliga matbutiker (kanske inte i alla, men jag hittade min burk i en sån), man behöver otroligt lite i taget så den räcker länge och dessutom luktar den så himla gott!
Gissa vem som har körkort
Jag!
Fast det är ju bara en tillfällig lapp än så länge. Men huvudsaken är att jag får köra!
Förresten så blev jag erbjuden ett litet jobb. Eller jobb och jobb, det går ut på att jag ska spela ett par psalmer på gudstjänst några söndagar på ett sjukhus för en liten summa. Jag känner mig rätt tvungen att ta det, det verkar som något jag kan klara av ganska okej, och jag behöver arbetserfarenhet (och pengar, såklart).
Harry Potter Film Wizardry
Idag fick jag hem denna bok: Harry Potter Film Wizardry. Det var en försenad födelsedagspresent som jag velat ha sen jag först såg den i butikerna. Dock har den varit på finska varje gång jag sett den. Den här är på engelska (jag tror inte den finns på svenska) så nu finns det kanske en chans att jag kan förstå något av den.
Man får veta hur filmerna är gjorda, läsa kommentarer från skådespelare och (det bästa av allt?) man får med små saker som använts i filmerna, t.ex. marodörkartan och Hogwartsbrevet Harry får i första filmen.
Det är väldigt många bilder, så om man inte orkar läsa texterna kan man se på bilderna och läsa bildtexterna.
Klicka på bilden för att beställa den själv!
Jungle life!
Självklart är jag efter alla andra, men jag har äntligen skaffat låtarna från senaste NYC singlen (“Wonderful Cupid/ Glass no • Mahou •”). Jag vill köpa singeln men jag måste ligga lågt ett rätt långt tag efter den där kameran.
Av nån anledning är det Jungle Life som jag fastnat för.
Inte konstigt egentligen. Mina vänner brukar kalla mig apa (på dialekt, i bestämd form: apon) och prata om mitt hem som djungeln.
Men den är så otroligt enkel att lyssna på och man sjunger med utan att man tänker på det. Jag älskar såna låtar som är så okomplicerade.
Varför sminkar jag mig?
Jag måste berätta om en sak jag är lite stolt över.
En dag förra veckan när jag var lite nere och allmänt borta så var jag på väg till skolan. Jag stod och borstade tänderna och hade lite bråttom för att hinna med bussen.
Då såg jag i spegeln: "Herregud jag har ju inget smink!!". Det hade jag helt glömt bort. Min första instinkt var att snabbt som attan kladda på lite mascara. Men jag insåg att jag inte orkade bry mig (som sagt så var jag lite nere), så jag gick till skolan osminkad.
Nästa dag bestämde jag mig för att göra likadant. Så jag hoppade, denna gång med flit, över sminkningen.
Det har jag gjort nu varje dag sen dess.
För varför ska jag stå och kladda på den där skiten varje dag när jag varken har lust eller ork egentligen?
För att jag har lärt mig att jag måste göra mitt bästa för att mitt yttre ska vara till behag för andra? Jag har i alla fall märkt de senaste dagarna att ingen bryr sig. Det är ingen som har frågat mig de här dagarna om jag är sjuk, om jag kanske har fått nån sällsynt hudsjukdom eller om jag har färgat ögonfransarna ljusbruna. Ingen har gett mig äcklade blickar eller pratat skit framför min rygg (vad folk gör bakom min rygg vet jag faktiskt inte).
Så varför har jag lagt ner så mycket bortkastad tid på sminkning varje dag de senaste 7 åren?
Att sminka sig är jätteroligt ibland! Jag har lärt mig i hela mitt liv att det är roligt att göra sig fin, det är ju det! Men då ska det vara det; roligt. Inte något jag måste göra varenda dag för att överhuvudtaget ha mod att gå utanför dörren.
Det är kanske bra att fundera lite då och då över varför man gör vissa saker.
Förresten så klippte jag min lugg, och insåg att i rätt ljus och vinkel så är jag ju rätt fin ändå.
Muntliga presentationer
Jag hatar dem.
Och jag är säkerligen inte ensam. Jag förstår inte varför man ska ha dem. Okej, det är kanske nåt man behöver kunna och bra att öva på inför framtida jobb osv. Men jag tror man går fel väg.
Jag har ångest över mina muntliga presentationer, flera dagar i förväg. Och när jag är klar känner jag mig lättad över att ha det över, men aldrig nöjd eller glad. Då jag sitter ner igen efter att ha haft min presentation vill jag bara glömma att den nånsin existerade. Hur ska den känslan hjälpa mig i mitt framtida jobb?
Istället för att lära mig att prata inför en folksamling lär jag mig att hata det.
Vore det inte bättre att börja i liten skala? Kanske diskussioner parvis. Sen diskussioner i små grupper. Sen i lite större grupper. Sen kanske man kunde ha gruppvis framträdanden, typ 3-4 personer som står framme och redovisar. Ni förstår? Alltså gradvis öka på. Kanske då man står där uppe för femte gången, tillsammans med några andra, så inser man att det inte är så förjävligt jobbig ändå. Kanske kunde man testa på att göra det ensam?
Den här rädslan och hatet som jag har inför varje gång jag ska ha nån typ av redovisning inför alla i klassen, jag förstår inte hur den ska kunna hjälpa mig överhuvudtaget.
Jag ska prata om James Joyce i morgon. Eller snarare försöka stamma fram någorlunda sammanhängande ord på dåligt uttalad engelska om James Joyce. I love my life.
(bild)
Ett tips till alla strumpbyxanvändare!
Idag hade jag på mig klänning och strumpbyxor. Jag läste ett tips i en blogg, om att man kan ha ett par extra trosor ovanpå strumpbyxorna så slipper man att strumpbyxorna glider ner. Otroligt smart! (Det funkar, kan jag säga.) Och jag är lite arg på mig själv för att jag inte kom på det själv.
Är det förresten otroligt kallt och blåsigt hos er också? Eller är det bara på en 100 meters radie runt mig?
Jag fryser konstant!
Någon annan med samma problem?
Idag tog jag till (inte drastiska, men ändå) åtgärder och köpte mig en tröja. Från H&M. Med utgångsläget "varm", inte nödvändigtvis "snygg". Det känns lite som en självklar prioritet, men för många (inklusive mig) ser verkligheten inte ut så vanligtvis. Det är liksom viktigare att man har en snygg tröja, än att den är välisolerande, bekväm och tillverkad på ett schysst sätt. Jag borde skärpa mig.
Jag bjuder på ett foto, och en vacker min. Mest för att jag ju själv behöver fotografera mycket nu, så att jag blir bättre och helt enkelt vänjer mig vid att göra det.
En Canon EOS 600D rikare
...och jävla mycket pengar fattigare.
(överredigerad bild)
Jag köpte den igår. Det fanns något paket så man fick med två objektiv (och kameran förstås) till ett billigare pris. Ändå har jag varit lite osäker, den var dyr... Jag kunde ha tagit en billigare kamera, och sen byggt på. Jag har ju trots allt inga fotografambitioner.
Fast den här kameran har vridbar skärm, och det gillar jag! Fler fördelar hittar jag väl så småningom.
Jag tror nog att jag blir nöjd.
Nu är det bara att komma på vad man egentligen ska fota, för nu då jag slösat så mycket pengar så måste jag ju använda kameran också! Fast vad fotar man egentligen?
Jag tar ut mina aggressioner på skoltoaletter.
Jag har lite problem med min mage just nu, den är allmänt orolig, och i och med det har jag märkt en sak. Skoltoaletter verkar inte vara menade för det de ska vara till för.
För det första är dom inte sådär jättefräscha. Sen är de små. Ljuset är väldigt "gult" och inte trevligt. Och det värsta, man hör grymt bra. Både genom väggen bredvid och utifrån.
Att sitta där i ett trångt, lite smutsigt, utrymme på sin femminutersrast när man har mag- och tarmproblem är inte trevligt alls, kan jag säga!
Dessa toaletter är ju rätt bra jämfört med offentliga toaletter, skoltoaletterna vi har är ju i alla fall som små rum, och inte bara bås. Men offentliga toaletter är ju ofta också menade för "nödsitationer" (i brist på bättre ord), dom går du ju bara på nån enstaka gång vanligtvis.
Man tillbringar ju flera år av sitt liv på en skola, 6-8 timmar per dag. På den tiden måste man nån gång utföra sina behov (att titta sig i spegeln räknas inte som behov i det här fallet, hur mycket du än tycker att du behöver det) men många gör inte det, och håller sig hellre. Antagligen av de orsaker som jag skrev ovan. Och detta är inte alls hälsosamt i längden!
Vad har du för erfarenheter av skoltoaletter? Brukar/brukade du gå på toaletten i skolan eller håller du dig tills du kommer hem?
Jag försöker intala mig själv..
Jag ser fram emot att börja skolan! Tänk så roligt att få träffa vänner, lärare och bekanta igen. Och att få lära sig saker, helt enkelt gå framåt i livet. Skitkul. Dessutom har jag ganska lätta ämnen imorgon, i hela perioden faktiskt!
Nu ska jag slänga i mig en mängd piller.
Har ni fler akuta förslag på vad jag ska göra för att jag ska kunna utstå morgondagen?
Lady Dahmer har helt enkelt bara rätt.
Ibland när man läser/hör något känner man sig bara liksom tvungen att sitta och säga för sig själv, "Precis! Så jävla rätt! Exakt!", gärna några rörelser med knytnäven till.
Som när jag läste detta inlägg av Lady Dahmer.
Jag håller med så mycket i det hon skriver där att ett litet blogginlägg från min sida inte känns nog för att visa det. Men jag hoppas att så många som möjligt läste och tog till sig.
Skolångest. Har ni också det?
Äntligen har jag börjat ta tag i lite läxor. Jag har inget minne av att jag var borta så mycket i slutet av förra terminen. Ändå är det så otroligt mycket jag har missat.
Jag började göra matte och märkte att jag aldrig hört något av nån sån teori över huvud taget.
Men det var bara att börja läsa in, och till min stora förvåning fick jag det faktiskt att funka!
Jag ser dock inte fram emot att titta på det jag missat i fysik.
På tal om skola.. Jag brukar alltid vara väldigt glad över att få börja skolan igen efter ett lov, men det här året är det annorlunda. Jag känner bara ångest. Tanken på att ta nåt typ av mellanår (något jag alltid tyckt ha verkat tråkigt) verkar väldigt lockande. Gärna nu på en gång, tack! Men av olika anledningar kan jag inte det, inte förrän om ett och ett halvt år.
Hur känner ni inför att börja skolan igen?
Här är förresten mitt trevliga schema (faktiskt så är det rätt trevligt nu mot vad det brukar vara)
Konserter
De senaste dagarna har jag lyssnat galet mycket på Gareth Gates. Min stora barndomscrush.
Det är otroligt att man ännu kan låttexterna! Eller jag var ju så liten då, men jag kunde ju på ett ungefär, utan att fatta vad det handlade om.
Jag fick i alla fall otroligt stor lust att gå på en konsert med honom! Mina vänner har planerat lite att åka till England efter att vi slutat gymnasiet (sommaren 2013). Jag vet inte vad det blir av det, men kanske jag kan passa på att försöka planera in en konsert då?
Jag har gått på två konserter med exfavoritband, Tokio Hotel och An Cafe. Förutom dessa två har jag gått på ett par andra konsert men det är ju nåt speciellt med att se de artister, som betytt extra mycket för en, live.
Jag vill gärna gå på konserter med alla favoriter jag haft. Det är inte grymt många kvar, det är Gareth, Eminem (men jag tror jag blir tvungen att ge upp drömmen att gå på konsert med honom), och sen är det Kanjani8 och/eller Hey!Say!JUMP. Med tanke på att jag redan börjat gå tillbaka och börja lyssna på gamla favoriter igen så blir det kanske inte så många fler, vad vet jag. Kanske detta får bli ett sånt där "innan jag dör"-mål för min del.
Har du gått på någon av dina nuvarande eller tidigare favoritartisters konsert?
Är detta framtiden?<3333333
Ibland tänker jag att det är fjortisinvasion på min facebook. Av nån anledning är det rätt många i typ mellanstadieålder som velat ha mig som vän och jag är en sån där som accepterar alla för att jag inte vill göra någon ledsen.
Jag sitter och spyr på det dom skriver ibland. Ofta är det någon som postat en bild på sig själv och sen kommer hela kompisgänget och gillar och kommenterar "Aaaw så söööwt du är<333" (ofta något felstavat och förkortat), och den som postade bilden svarar nästan alltid nåt i stil med "Naaw, inte då. Du är!<333".
Jag är lite orolig för att saker som detta (typ hur man ser ut och vilka man umgås med) är det enda de pratar om!? Det är i alla fall det intrycket jag får ifrån facebookposter och blogginlägg jag läst av flickor (mest) i denna åldersgrupp.
Jag vet mycket väl att jag själv var ganska likadan i den åldern, och jag har ju växt upp till en väldigt klok ung kvinna (jag kan väl kalla mig själv kvinna nu då jag är 18?). Men jag blir ändå lite rädd, för jag har den känslan att saker helt enkelt långsamt blir sämre.
Jag tycker det är katastrof när utseende blir det enda, eller det mest betydande, man pratar om. När man prioriterar skönhet framför begåvning.
Väldigt många tjejer söker sig till olika "skönhetsutbildningar" (typ frisör, stylist, makeupartist osv.). Inget fel på dessa yrken, men jag tycker att det är lite läskigt att det är så många som är intresserade av just dem och inte mer "viktiga" yrken. Vad spelar det för roll i framtiden om alla människor har snyggt stylade hår om hela samhället är kaos i brist på samhällsvetare, eller vi alla dör i cancer eller aids därför att ingen brytt sig om att forska fram botemedel?
Jag vill betona att jag inte kritiserar den enskilda personen som väljer en utbildning som handlar om utseende, jag tycker inte att alla måste välja utbildning efter vad som är viktigast för samhället. Det viktiga är vad man själv vill.
Det jag kritiserar är så många unga (de som snart ska välja vilket yrke de vill ha) inte har andra intressen de hellre vill satsa på.
Nu vet vi.
Ryutaro kommer inte tillbaka till Hey!Say!JUMP. Det är nog så officiellt som det kan bli. Läs Kamichans inlägg om det, han belyser det bättre än jag kommer att göra.
Visst har jag väl hoppats som alla andra att han skulle komma tillbaka; det blir ju aldrig riktigt samma sak.
Men det om något är vad jag tvingats lära mig år 2011.
Folk försvinner. Inget varar för alltid. Ibland vet man inte hur man ska orka med det. Hela världen är bak och fram och man vill bara skruva tillbaka klockan. Men det kan man inte. Och kanske det är bra, egentligen.
Jag är ledsen och besviken, precis som (antar jag) alla andra. Men just nu har Hey!Say!JUMP 9 medlemmar och det måste vi acceptera.
Jag är tjej. PUNKT.
Såg en sån här liten lek på frida.se, min ständiga källa till ilskna inlägg. Nån hade alltså skrivit upp dessa påståenden, och sen kryssar man i det som stämmer och räknar resultaten i varje för att se om man är mest tjej eller kille. Ni kan systemet.
(Inte mina ikryssningar, jag valde bara att printscreena första bästa)
Jag gillar det inte alls. Hur mycket tjej är väl inte beroende av huruvida jag gillar shopping elle klänningar? Förresten kan man inte vara mer eller mindre tjej/kille. Jag har två X-kromosomer, alltså är jag tjej. Varken mer eller mindre. Punkt slut.
Sista dagen som 17-åring.
Idag är det min sista dag som barn. Imorgon är jag vuxen.
Lite läskigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska fylla den här dagen med för att "fira" min sista dag utan ansvar. Antagligen blir det en lika tråkig, vanlig dag som alltid.
