Nu far jag på klassresa. Vi ska till Hamburg (och vi far via både Sverige och Danmark). Jag kommer hem nästa lördag.

Medan ni väntar på mig kan ni ju beundra den nya designen!

Låter det inte rätt roligt egentligen? "Oönskad hårväxt"?

Lite som en sjukdom, eller ett otroligt jobbigt tillstånd då det börjar växa ut långa, tjocka hårstrån på hela kroppen och man börjar se ut som en varulv. Tänk efter, gör det inte det? Självklart skulle det här tillståndet ha nån fin medicinsk term på latin, men vanliga människor skulle ändå prata om oönskad hårväxt. Det hade väl varit rätt skönt på vintern att slippa pälsa på sig (den skulle ju "oönskat" sitta där ändå), fast det kanske hade blivit lite svettigt på sommaren.

(bild obarmhärtigt stulen från google)

Det blir nästan lite skrattretande när man tänker så, och sen tänker på det lilla hår som man faktiskt avser när man pratar om oönskad hårväxt. Några hårstrån på benen syns ju knappt, hur kan de orsaka såna ångestkänslor och måsten hos så många? Hur kan det verkligen spela nån roll om man rakar benen (eller andra ställen på kroppen för den delen) eller inte?

Jag kanske är jätteefter nu och alla redan vet detta. Men jag läste nyss min mail (man är lite borta några dagar och så är inkorgen helt full...) och hittade ett där det står att An Cafe ska göra en comeback tour, i Europa!

6 november detta år spelar de i Helsingfors (det fanns ingen Sverigespelning på listan).

Jag kommer nog inte att åka dit, det känns som om min tid med An Cafe är över. Men ändå roligt att höra att de är tillbaka!

Har ni tänkt på det där att man ofta säger märket på en sak istället för att säga vad det egentligen är? Typ "Min iPod funkar inte" eller "Jag brukar läsa nyheter på min iPhone" eller "Ta på dig conversen nu".

Varför säger man inte bara musikspelare, telefon eller skor? Är det kanske för att vi (medvetet eller omedvetet) helt enkelt bara vill skryta om våra prylar?

Det finns ett undantag, och det är min brors nya 42-tummare. Det är ingen teve, det är ett monster. För mig är en teve än så länge en liten svart låda, därför vägrar jag kalla detta teve. Jag säger 42-tummaren. Eller monstret.

Fast det är rätt trevligt att titta på konsertdvd'er på den.

Förresten så har jag lyckats bli sjuk. Bara några dagar före klassresan. Varför händer detta alltid mig? Nåja, jag har antibiotika nu och ska göra mitt bästa för att bli frisk. Du kan ju hålla tummarna för mig om du vill.

Det blev de stora! Antingen älskade eller hatade, verkar det som. Men jag gillade dem faktiskt mycket, och jag tycker att de passar till alla typer av kläder jag har, ja rentav piggar upp annars tråkiga outfits.

Jag fick hämta ut dem igår, och jag vandrade lycklig därifrån: "Jag kan se!". Inte för att min syn direkt är dålig, trots allt klarar jag mig utan glasögon, men det är härligt att kunna se skarpa kanter och läsa text som finns i andra sidan av rummet.

*Slug blick*

Och lägg till mig som vän, CauldronShadow21718 heter jag. Säg gärna till i en kommentar dock, så jag vet vem du är!

När man beställer något på internet, eller köper saker av andra fans, får man ju kartonger, paket och stora brev. Jag är en sån där som ska spara på all för "tänk den dag då jag ska skicka något till nån, då har jag ju massor av paket och kuvert att välja bland!". För visst hade det ju varit lite irriterande att slänga alla dessa kartonger för att sedan, ett tag senare, inse att jag hade behövt dem.

Problemet är bara att jag börjar ha problem med att hitta plats för dem.

Jag fick hem ett paket från cdjapan här om dagen. Den innehöll bland annat en Kanjani8 konsert-dvd som jag nyss tittade på. Den var underbar! Jag satt framför teven och liksom hoppade, klappade händer, sjöng, kyaa'ade, skrek, skrattade, grät, dansade och så vidare.

Undrar hur jag hade betett mig om jag hade varit på en eitokonsert på riktigt? Jag hade nog dött av överhettning.

Men det är nånting speciellt med just eito!

Jag gillar Hey!Say!JUMP, och många andra också, men på nåt sätt så blir det inte riktigt samma speciella känsla som med Kanjani8.

De har något särskilt, som jag inte kan sätta ord på.

Jag tänkte bara tipsa om ett nystartat forum, jumparound.prophpbb.com, som är ett internationellt Hey!Say!JUMP-forum.

Internet vill inte fungera som det ska, därför har jag inte kunnat uppdatera de senaste dagarna.

Jag har precis tittar klart min första balett! Fast på film då. Det var Döden i Venedig, från Hamburg, som jag berättade tidigare att hade beställt.

Det var ju väldigt annorlunda jämfört med t.ex. teater, men när jag väl kom in i det var det väldigt fint och jag förstod bra vad som hände (fast då har jag ju läst boken, jag tror man måste göra det för att förstå handlingen). Synd att jag inte fick chansen att se baletten i verkligheten dock, det hade verkligen varit en upplevelse!

(bild från google)

Nu efteråt är jag riktigt danssugen. Speciellt eftersom mamma precis tvättat golvet på nedrevåningen och det var alldeles blankt. Jag fick sån lust att bara glida fram över golvet och göra några snygga benrörelser. Jag antar att det är bieffekten av två timmars balettittande.

Förutom att det är otroligt obekvämt att tvingas slänga en ägodel som man kanske hade behövt, och att man dessutom ofta måste städa upp efter sig eller snabbt komma på diverse b-planer, så känns det otroligt förödmjukande. Typ "kunde jag inte ens klara av att minnas det här?/hålla i den här saken?". Det brukar alltid sluta så, att jag går och hånar och föraktar mig själv, och jag vill bara slå alla som kommer med sitt "det är sånt som händer!". Okej nä, så överdriven kanske jag inte är. Bara lite.

Idag var det min burk med kokosolja som föll. Burken var gjord av glas och det kom splitter i hela oljan, alltså ville jag inte riskera att spara något av den. Min fina dyra olja, precis när jag behövde den! Och sen var det att släpa dammsugare, diskmedel, påsar och skyfflar om vartannat. Så obekvämt!

Jag tänkte berätta om en sak som hände igår.

Jag och en vän var på väg för att gymma när vi mötte några ungdomar i högstadieålder (gissar jag på) i stan. En av dessa höll en burk med energidricka som han plötsligt bara släppte på marken. Jag började ropa (haha), jag förstod inte hur man sådär nonchalant bara kan släppa skräp på marken. Jag tror inte de hörde mig eller så ignorerade de det men de gick i alla fall vidare som om inget hade hänt, och där stod jag och min vän och tittade på burken.

Vi bestämde oss för att gå och panta den. Vi letade efter en butik som skulle ha ett ställe där man kan panta och till slut hittade vi en, trots att det blev en väldig omväg. Vi pantade och fick 15 cent som vi kunde köpa två lösgodisar för.

Det kändes rätt bra att panta den där burken. Inte för att det kanske gjorde nån skillnad egentligen, jag tror knappast att världen står och faller på den där lilla burken. Men det handlar om attityden. Man kan antingen vara nonchalant och slänga saker omkring sig, eller så kan man försöka att bara göra ens något litet fast det kräver lite jobb. Jag tror det är just den attitydskillnaden som gör skillnad.