Under mina snart 18 år har jag hunnit lyssna på en hel del typiska pojkband.

Det är det här:

Ögonen ska vara helt eller delvis slutna. Satsa på att försök se sexig och koncentrerad ut på samma gång, som om du verkligen försöker lyssna på det du sjunger och som om du faktiskt sjöng om något viktigt. Försök se lite lidande ut emellanåt.

Handen som du inte håller mikrofonen i kan du ha på magen/bröstet eller bara ute i luften. Du kan knyta näven om du vill ge orden du sjunger lite extra slagkraft.

Jag vet faktiskt inte om detta fenomen förekommer bland andra typer av musiker, pojkband är det enda, med några undantag, jag nånsin lyssnat på och lyssnar på än idag. Det är en underbar genre.

Idag köpte jag mig lite kokosolja. Det luktar underbart!

Det ska gå bra att ha både i maten, i håret och på huden. Jag ska testa i alla fall de två senare.

Jag återkommer med ett utlåtande om hur bra det funkar.

Absolut inte stressa. Varför gör jag det då?

Jag är riktigt trött på allt just nu. Har försökt göra upp scheman för hur jag ska hinna/orka med allt, men jag orkar inte ta itu med det. Jag hittar på ursäkter, imorgon ska jag göra allt det, och sen går jag omkring hela dagen med en ångestklump i magen för att jag aldrig gör något!

Jag tänker på studentexamen, bilkörkort, engelska och jag mår illa.

Klockan fick jag i julklapp. Välbehövd, även om det är lite ovant att somna till ett tickande.

Jag såg nyss det sista avsnittet av den svenska serien Anno 1790 som visats på svt1 nu i höst.

Det är en typ av deckarserie som utspelar sig under slutet av 1700-talet (vilket man kanske förstår utgående från namnet) och i varje avsnitt kommer det upp ett fall (mord vanligtvis) som kvarterskommisarie Dåådh ska försöka lösa med hjälp från sin vän Freund (passande namn).

Det jag gillar mest med serien är det underbara språket! Jag älskar när man använder gamla svenska ord och det låter sådär sofistikerat och artigt.

(svts bild)

I alla fall så hoppas jag att det verkligen är slut nu! En del serier, och övriga program, är bara så väldigt uttjatade. Tänk Idol, som jag orkade se de första två åren. Eller House som jag älskade i början men bara inte orkar se längre, de har dragit hans elaka kommentarer för långt. Faktiskt så borde de flesta programmen sändas i bara en säsong.

Där tycker jag att de asiatiska dramerna är bra. De slutar efter 10-15 avsnitt, och då är de (oftast) slut. Visst vill man ofta ha mer om man gillar programmet, men på nåt sätt är det ändå bäst om det får sluta och ge utrymme för den egna fantasin.

Idag testade jag en så kallad crown braid.

Jag har försökt mig på frisyren flera gånger, och olika varianter, men nu (dagen till ära) tänkte jag låta den sitta kvar. Jag har alltid håret utsläppt i vanliga fall, så nu när det är en festdag så tänkte jag passa på.

Man ser inte frisyren så bra, men nåja...

Det finns en tutorial här. Jag följde den, delvis i alla fall.

Idag firade jag jul med mina vänner. Vi åt nån slags havsinspirerad mat, tittade på film och sen kom tomten och delade ut julklappar.

Jag blev jätteglad för min julklapp! Harry Potter-lego! (plus lite godis).

Jag byggde ihop allt direkt jag kom hem. Sen spelade jag upp hela scenen för mamma.

Jag ska fira jul hemma, med mamma, syster och bror, mormor och morfar, och farmor. Vi ska väl göra ungefär som vi alltid gör, äta något, fara till kyrkan, se Kalle Anka, och öppna julklappar.

Jag önskar mig en prenumeration på Illustrerad Vetenskap, en box med alla Harry Potter-filmer, nån typ av nyckelring till mina bilnycklar som jag förhoppningsvis får snart. Men jag blir gärna överraskad.

Oftast är det väl så att man bara blir så som man helt enkelt ser ut, antagligen är det så i mitt fall i alla fall.

Men visst vill man ju visa något av sin bästa sida när man ska använda bilden, t.ex. i en bloggdesign eller som profilbild på facebook eller vad det kan vara, och då har jag ett tips, eller uppmaning snarare, till alla er där ute, som liksom jag, har problem med det där att se bra ut på bild.

Har du en bra dag, en morgon då allt (i utseendeväg) liksom bara känns rätt; Håret faller fint utan att en massa produkter, och du känner att "idag är jag riktigt snygg!". Passa på då!! Ta en liten bild, eller flera. I ett bra ljus också (försök inte tvinga fram något med blixten i ditt mörka rum en kväll, been there done that), och i vinklar du vet fungerar. Sen får man ju redigera lite också.

Tänk också på att ha en kamera som inte slocknar efter någon minut, just när du hade den där perfekta posen. Laddade batterier alltså!

Ny design alltså.

Förresten så har jag nu inofficiellt tagit jullov. Egentligen får jag jullov om två dagar men nu orkar jag inte mer. Jag kommer att gå till skolan, men jag tänker inte göra läxor eller engagera mig speciellt mycket på lektionerna, om jag nu inte råkar drabbas av nån akut läxlust förstås. Det var bl.a. därför som jag satt och knåpade på den här designen ikväll.

Jag har redan skippat de senaste 4-5 fysikläxorna, så jag ser inte fram emot provet. Men jag har bestämt mig att nu tar jag det lugnt, och kommer igen efter julen!

Jag kan bli väldigt provocerad när någon t.ex. klagar på sin pappa, hur jobbig och irriterande han kan vara. Ibland vill jag bara säga att "du har i alla fall en pappa" och sen gå därifrån.

Fast jag försöker att inte bli provocerad. För fastän jag kanske är ledsen så gör det inte någon annans problem mindre.

Och sen finns det ju alltid de som har det värre. Vi kan ju prata om något barn i ett fattigt land som mist sina båda föräldrar i aids, själv har smittats av hiv och ändå måste ge sig ut på farliga krigsområden för att hitta något att äta.

Då har jag ju det jävligt bra ändå. Men jag måste väl få vara ledsen ändå? Och det måste väl också den där personen som klagar på sin förälder få vara?

Jag tror inte att man kan mäta lycka i antalet tragiska händelser man varit med om, typ -5 poäng om dina föräldrar har skiljt sig, -3 poäng om du nyss blev nobbad av din drömdejt, -10 om en nära vän dött osv. Klart att sannolikheten att du inte mår så bra är större om något sånt har hänt, men vi har ändå så olika sätt att hantera saker att man inte kan tänka så.

Vi har olika prioriteter och olika känsliga punkter, någon kan ta t.ex. ett uppbrott riktigt bra, medan någon annan bryter ihop totalt. Någon annan kan ju vara minst lika ledsen över att ha en jobbig förälder som du är över att dina föräldrar dött i aids.

Det enda vi kan tjäna på att mäta hur synd det är om oss själva och andra är att vi kanske kan inse att vi har det rätt bra ändå, men utan att för det tänka att man inte får vara ledsen över något bara för att någon annan är ännu mer ledsen. Sen kan man ju givetvis tänka på vad man klagar på inför vem. Av respekt kanske jag inte klagar oavbrutet på hur trött jag är i fötterna inför någon som nyss mist sina ben i en olycka.

Vi skippar Dag 11 - Mitt husdjur eftersom jag inte har några.

Istället tar vi Dag 12 - Låtar jag kan lyssna på om och om igen.

Det finns så många. Jag är en sån person som liksom måste lyssna på musik på repeat! Jag lägger alltid på en låt och sen får den spela om och om igen tills jag tröttnat och byter. Ibland kan det ta timmar, t.o.m. dagar innan jag tröttnat!

Den är så otroligt vacker att jag ryser varje gång jag hör den. Det är mitt favoritstycke av Yiruma, av de jag hört än så länge i alla fall!

Jag har varit otroligt inaktiv. Jag har haft en del fysiska såväl som psykiska problem på sistone, och inte orkat eller hunnit med något.

Jag känner att jag måste engagera mig i något, liksom ha något att se fram emot. Så jag funderar på att köpa en kamera! En systemkamera av nåt slag, antagligen (även om jag inte riktigt vet vad det innebär). Jag har flera vänner som har såna kameror och det mycket roligare att fota med dem (det blir ju liksom bra bilder, fastän man inte ens koncentrerar sig!).

Då är ju problemet bara detta enorma hav av kameror hit och dit. Jag har ingen aning om vad jag ska ha.

Eller, I alla fall ska den ha hyfsad (användbar) videoinspelningsfunktion och så ska det gå bra att fota i mörker utan blixt. Sen behöver den ju inte kosta sådär grymt mycket heller.

Lite felaktigt kanske. Det här är inte vad jag har på mig idag (jag sitter i pyjamas), utan vad jag hade på mig i... onsdags!

Det är vad jag hade på mig den dag då jag hade tänkt att det här inlägget skulle göras. Fast det gjordes aldrig då.

Förresten har jag en liten fråga till er människor: Hur tar man bra "dagens outfit"-bilder? (som den jag har ovan). Jag får aldrig till nåt bra ljus (jag har inget kamerastativ eller nåt sånt heller så jag kan inte stå var som helst), och sen blir det ofta suddigt och liksom fokus på fel saker.

Inte för att jag tänkt lägga upp många såna bilder, men jag tycker det är roligt att ha bilder på mina kläder så att jag får se hur min stil utvecklats, men jag tar ju aldrig några bilder eftersom de alltid blir misslyckade.

Min humor är ofta väldigt negativ! Jag försöker framställa tråkiga eller jobbiga saker som något att skratta åt, kanske för att visa för mig själv och andra att saker och ting egentligen är ganska bra.

Ett exempel kunde vara: "Det regnar igen, jag som ska gå hem, utan paraply. Underbart!", självklart med väldigt ironisk röst. Underförstått skulle det betyda att "Det regnar och jag ska gå hem och kommer att bli blöt. Det kanske kunde verka som en jobbig sak men egentligen är det väl inte så farligt jämfört med allt som kunde hända".

Problemet är väl att alla kanske inte förstår det. De tror väl att jag är nån slags bitter pessimist som inte kan se saker från den ljusa sidan.

Sen är jag bra på att driva med andra också. Jag kan driva med mig själv, men jag driver oftare med andra. Det här är inte speciellt bra, det vet jag. Många nära vänner jag har nu förstår (hoppas jag) att jag inte menar något elakt med vad jag säger, men man vet ju aldrig när man trampar på en öm tå. Dock har jag inte heller något emot om folk har roligt åt mig på skämt. Jag är rätt tålig.

"På riktigt" är jag väldigt positiv, och också väldigt snäll. Jag råkar bara ha lite konstig, ibland tyvärr sårande, humor.

Jag lyssnar på en massa Harry Potter-musik och känner verkligen för att se den sista filmen. Plötsligt började jag bara känna för att gråta, inte för att jag är speciellt ledsen eller så, det är bara skönt att gråta av sig lite ibland.

Och det gör jag absolut till den sista filmen.

Men jag har den inte eftersom jag måste vänta tills efter julen. Jag önskar mig hela boxen, med åtta filmer, i julklapp!

Jag vill ha alla filmer på en gång så att jag får samma version av alla och dessutom säkert har allt till den dag då jag ska flytta hemifrån.

Får jag inte boxen, eller sista filmen, i julklapp så köper jag den själv. Jag längtar till den dag då jag kan vara uppe sent och titta på den och bara gråta. Underbart! (Vilka nöjen jag har..)

Nu kan man beställa Johnny's kalendrar för 2012-2013!

Man kan köpa en Hey!Say!JUMP-kalender, en Kis-my-ft2-kalender och en Sexy Zone/Nakayama Yuma/Johnny's Jr-kalender. (Ingen Kanjani8 *gråt*). De kostar alla ca 20€ (~200kr) st.

Johnny har kommit på en riktigt smart grej! Det är så att med varje kalender får man med sju eller åtta "surprise cards". Det står också vilka medlemmar som kommer i de olika kalendrarna:

Junior: seven surprise cards featuring Hey!Say!JUMP members, Ryosuke Yamada, Hikaru Yaotome, Keiichi Okamoto, Kis-My-Ft2 members, Taisuke Fujigaya, Kento Senga, and Sexy Zone members, Fuma Kikuchi and Satoshi Matsushima.

(några trevliga felstavningar när det gäller namnen men man kan ju gissa sig till vilka det är)

Jag hade tänkt köpa Hey!Say!JUMP- och Junior-kalendern, men sen så ser jag att i Kisumai-kalendern får man bl.a. kort på Yabu, Kento och Marius. Alla kalendrarna innehåller även annat roligt, och självklart olika saker, så att man ska bli tvungen att köpa allihop. Fast man egentligen inte är ett Kisumai-fan. (Nåja, jag kan ju bli!)

Johnny blir glad, min plånbok blir ledsen, jag blir kanske glad när jag får alla kort och alla prylar.

Nåja, jag fyller ju snart år!

De Johnny's-kalendrar jag har i år

Varje gång jag funderar på att publicera ett inlägg om någon åsikt, nåt som nån kanske kan ha argument mot, eller bara inte riktigt hålla med om (som detta) är jag skiträdd. Jag vill ju att alla ska hålla med mig och tycka att jag är supersmart som kommit på nåt sånt!

Om nån inte håller med måste jag absolut bevisa med skicklig argumentation och retorik att det är just min åsikt som är bäst. Men tänk om jag misslyckas? Tänk om mina argument inte håller och jag måste erkänna att jag kanske har fel?

Jag har blivit bättre på det där med debatter och små konflikter när det sker genom en datorskärm. Jag får ju lite tid för att fundera ut vad jag ska skriva. Så är det inte när man står bredvid varandra och ska säga vad man tycker. Då låser det sig totalt och jag tvingas liksom hålla med. Bara för att slippa konflikten.

Extra svårt är det med vänner. Jag tänker att kanske är det efter just den här lilla debatten som de inser att jag är en dålig människa och att de inte vill umgås med mig. Det känns liksom lättare att bara hålla med då, säga förlåt, det var jag som hade fel, fast det ju absolut inte är så man ska göra.

Men som sagt, jag börjar bli bättre på det. Jag försöker alltid tvinga mig själv att inte backa, och fortsätta säga mina åsikter.

Fast skiträdd är jag.

Min favoritårstid är vintern.

För det första så är det en väldigt vacker årstid. Jag älskar snö!

Sen är det så mycket bra som händer på vintern. Jul är min favorithögtid, och det är ju jul på just vintern. Dessutom är det nyår och min födelsedag och en massa andra små festligheter och det är ju roligt!

Sen är det ju jullov, och det tycker jag är perfekt! Sommarlovet är alldeles för långt, de andra loven är alldeles för korta, men jullovet är helt perfekt!

Alltid innan det blir vinter och jul har jag en vision om hur det kommer att bli, hur mysigt det är med tända ljus och julgran och julmat. I slutändan blir det aldrig så, mer skrik, gråt och familjegräl (alla är ju lediga, massor av tid tillsammans! Jippie!) och sen snöslask och kyla. Men på nåt sätt glömmer jag alltid det.

Här är Kanjani8 - One day in winter. Sådär på tal om vinter.