Sexy Zone - och annat Johnny's-sex.

De senaste dagarna har jag haft en "Sexy Zone-period", då jag har lyssnat extra mycket på dem.
Det har fått mig att, igen, tänka på problematiken med deras namn.
 
När Sexy Zone skulle debutera var det många, antagligen de flesta, som inte gillade deras namn. Att en grupp, med en 11-årig medlem, skulle heta Sexy Zone, och vars medlemmar dessutom handplockades för att påminna om "Michael Jackson's sexiness", är helt enkelt bara opassande. Det tycker de allra flesta.
 
Sexy Zone är dock bara ett väldigt tydligt exempel på all sexualisering som finns i Johnny's-världen.
Det är faktiskt bara att ta en titt i vilken Myojo-tidning som helst (vi pratar oskyldiga poptidningar, som vem som helst kan köpa), så kan man se, ofta minderåriga, idoler ligga halvnakna nånstans med förförisk blick. Ser man på vilken live-dvd som helst finns det massor av sexiga danser och rörelser, och scenkläderna kan anspela rätt mycket på sex.
 
Låt mig visa en bild som exempel, för att förtydliga:
 
 
Det här finns inom alla kulturer, inte bara i Japan. Skillnaden är kanske att Johnny's-idolerna inte bara är sexiga och heta. De är också gulliga, roliga, spännande, duktiga. De tar på sig så många roller att den sexiga bara är en av dem. Samma idol som är känd som "väldigt sexig" kan också gå upp på scen i en grodkostym, "tjejkläder" och peruk, uniform, eller bara som en vanlig 20-årig kille. Det gör det förstås ännu svårare att märka av sexualiseringen, och sexualiseringen känns också mer rättfärdigad när det inte bara är sexualisering utan också rena motsatser.
 
Kanske är jag dubbelmoralisk. För jag köper de här tidningarna. Jag laddar ner scans. Jag ser på konserterna. Och jag gillar det. Och på det sättet bidrar jag bara till att den här försäljningen ökar, och att det blir mer och mer okej.
För den här sexualiseringen är redan okej. Jag märkte inte det här överhuvudtaget för bara något år sedan, och det är skrämmande. Det är så normalt att vi inte reagerar överhuvudtaget. 
 
Det finns inte mycket jag kan göra åt det. Jag kan skicka iväg en massa arga mail, jag kan till och med klampa in på Johnny's kontor och be om en förändring, men det kommer knappast att leda till något överhuvudtaget. Det enda som kanske hade hjälpt, om vi var många som gjorde det, är en bojkott. Men det vill jag inte. Jag vill köpa Sexy Zone's nya konsertdvd, jag vill köpa tidningar, jag vill fortsätta titta på halvnakna bilder.
 
Det som måste göras, och som kan göras, är att vi blir medvetna!
Jag kan fortsätta lyssna på Sexy Zone, jag kan titta på bilder i tidningar, jag kan njuta av uppträdanden, och jag kan tycka att det är bra; så länge jag också är medveten om att sexualiseringen finns där och att den inte är okej.

Drabble: Love entwined (YabuHika)

Denna drabble skrev jag för drygt ett år sen. Jag råkade hitta den idag, och jag gillar den faktiskt väldigt mycket, så jag delar den här!

Love entwined
Hikaru ran up the stairs until he came to the roof. He had only just barely escaped  from the hurtful words and roar of laughter the other students had shoved in his face, but up there they’d never bother to find him.
A boy sat on the edge, looking down on the schoolyard. It wasn’t just any boy. It was the boy that was his reason to live. The boy that had always been there for him and was there now again. The boy let him rest against his shoulders and started to dry his tears.
Hikaru gripped the boy’s hand and held it hard. None of them said a word but Hikaru knew that all the love they shared floated through their entwined hands and would soon reach their hearts. Class had started minutes ago, but none of them really cared. They looked down on the schoolyard again. Some late students hurried into their classes. 
Hikaru felt sorry for them. 
Those pitiful human beings had no idea what real love was about.




Det finns säkert många grammatikaliska misstag och sånt där men whatever.. Jag skrev den antagligen nån gång när jag var riktigt arg och ledsen på alla homofober som finns. Jag tycker den går bra att läsa även om man inte gillar eller känner till just Yabu och Hikaru, och även om man inte vanligtvis läser fanfics. Jag tycker ämnet är viktigt, man borde uppmuntra kärlek, och inte snöa in sig på det som normer och omgivning säger.

Det är inte på mitt ansvar att du ska tycka att jag ser smickrande ut.

Jag tänkte ta mig tid att svara på en kommentar som jag fick för ett ganska bra tag sen nu.


För det första: Jaså, nån tycker att jag är "osmickrande". Vad gör jag nu? Ska jag stänga in mig i huset nu och aldrig mer visa mig för någon? Ska jag helt byta klädstil eller kanske till och med kosta på mig lite plastikkirurgi?
Det är inte min uppgift eller på mitt ansvar att du ska tycka att jag ser smickrande ut.

Och... Försöker jag se ut som en asiat? Ja, kanske. Men vad är det för fel med det?
Varför? Antagligen för att den mesta musik och polulärkultur jag följer är just japansk och därför är det naturligt att de flesta "stilförebilder" jag har är japanska/asiatiska. För övrigt tycker jag att min stil på sistone har blivit mindre och mindre asiatisk och mer "den här klänningen köpte jag för 1€ på loppis"-aktig. Men det är ju roligt att du säger att det inte är likt, men ändå tycker att jag "försöker se ut som en asiat".

Jag tror det är rätt vanligt för bloggare, även för de som inte är så stora (som jag då), att få den här typen av kommentarer. Men jag förstår inte poängen. Vad ska jag göra med informationen? Ska jag ändra på mig? Blir personen lycklig då? Nä, poängen är väl bara att trycka ner. Tyvärr lyckades personen ovan inte riktigt bra.

Ibland känner jag mig hjälplös

Män gråter inte, det sjunger Kanjani8 om i låter Monjai Beat. En låt jag alltid tyckt om, men sen såg jag en översättning.

Det gör ont i mig, faktiskt! Jag vill inte att de människor jag älskar ska gå emot mina principer.
Nu är det ju inte så farligt, tänker ni kanske, och jag också. För nej, det är ju inte som om de rättfärdigar våld, vapnehandel eller pedofili (vilket kanske inte kan sägas om alla Johnny'sgrupper?). Men det är ändå en viktig princip för mig, och jag vill inte att grupp som många ser upp till ytterligare ska spä på fördomarna och stereotyperna.

Jag har försökt rättfärdiga det. Det är inte Kanjani8 som har skrivit låten (såvitt jag läste rätt) och knappast skulle de ha makt att säga nej till att framföra den. Texten kunde tolkas på ett mer humoristiskt sätt, tror jag, budskapet i låten är knappast att män ska sluta gråta för att det är omanligt att gråta. Fast det är inte så lätt att tolka översättningar.
Sen är Kanjani8 heller inte den mest könsstereotypa gruppen, det förekommer kjolar, nagellack och pandakostymer på deras konserter, så jag kan inte riktigt klaga på dem.

Men ändå känner jag att när jag tycker att något är fel så borde jag göra något åt det. Fast vad kan jag göra? Om jag hade skickat ett engelskt mail till JE, hade någon ens läst det? Hade någon brytt sig det minsta?


Jag är inte empatilös!

Jag läste ett inlägg på Lady Dahmers blogg som handlade om att en annan mamma inte hade gjort något för att hjälpa LDs barn som hade skadat sig. Inlägget fick otroliga mängder kommentarer där denna mamma beskrevs som en empatilös, elak människa, som likgiltigt stod och tittade på ett gråtande barn utan att bry sig det minsta.
Jag kan förstå ilskan, men det skrämmer mig också lite.

Jag är en sån människa som har otroligt svårt för att handla i såna situationer. Om jag ser någon som är skadad, ledsen eller behöver hjälp så vet jag inte vad jag ska göra, och det slutar med att jag nog bara står där och ser likgiltig ut. Kanske ses jag som ond och empatilös, men det vet jag ju att jag inte är!
I såna situationer brukar jag känna med den drabbade personen så mycket att det gör ont i mig. Jag har bara ingen aning om vad jag ska göra! En liten röst kan säga till mig att det bara är att gå fram och fråga om personen behöver hjälp, men just då går det liksom bara inte fram. Tanken känns så väldigt främmande.

Och det är ju en fruktansvärd egenskap som jag gärna vill bli av med. För i en situation när det faktiskt händer något allvarligt så spelar det ju ingen roll hur ont det gör i mig, om jag inte kan göra något för att hjälpa till. Om jag är den enda på plats kan det ju gå riktigt illa. Så självklart ska den här egenskapen inte hyllas och uppmuntras, men jag vill inte heller bli kallad empatilös och elak. Det skrämmer mig att människor dömer ut andra så fort.

Hur brukar du reagera i situationer där du borde hjälpa till?

Johnny's rök- och alkoholpolicy - rätt eller fel?

Jag är ännu ledsen över att Ryutaro tvingades lämna Hey!Say!JUMP. Men samtidigt kan jag faktiskt känna att det var rätt.
De flesta fans tyckte antagligen att det var orättvist, och "han rökte ju bara", och så reagerade ju jag också. Om det hade gällt någon av mina absoluta favoritmedlemmar hade jag varit förkrossad.
Men jag är glad över att det finns någon som kan vara strikt när det gäller såna här saker, som helt enkelt markerar att "Nej! Minderåriga ska inte röka eller dricka, eller syssla med annat olagligt!".

Idealen som finns idag är väldigt skeva, tycker jag. De flesta dricker (trots att de är minderåriga), det är helt enkelt så normaliserat.
Därför är det skönt att Johnny inte låter sina idoler syssla med såna saker när de är minderåriga. De är ju personer som folk ser upp till, och då tycker jag att det är bra att de försöker upprätthålla ett mer sunt ideal (i alla fall när det gäller saker som just rökning och alkohol).

Nu låter det kanske som om jag sitter och lovsjunger Johnny, men så är det inte. Det finns mycket inom Johnny & Associates som jag inte gillar. Och, om jag får vara fördomsfull, så tror jag att Johnny snarare har den här policyn för att på något sätt tjäna på det personligen, snarare än för att försöka bidra till sundare ideal i samhället. Men något görs ju alla fall.
Sen kanske det låter lite som om jag tycker att Ryutaro borde skylla sig själv, eller beskyller honom för något, men så är det inte heller. Jag vet inte om jag tycker att permanent avstäning är rätt straff, det handlar trots allt om en ung persons misstag.

Vad tycker ni om det här?

"Oönskad hårväxt"

Låter det inte rätt roligt egentligen? "Oönskad hårväxt"?
Lite som en sjukdom, eller ett otroligt jobbigt tillstånd då det börjar växa ut långa, tjocka hårstrån på hela kroppen och man börjar se ut som en varulv. Tänk efter, gör det inte det? Självklart skulle det här tillståndet ha nån fin medicinsk term på latin, men vanliga människor skulle ändå prata om oönskad hårväxt. Det hade väl varit rätt skönt på vintern att slippa pälsa på sig (den skulle ju "oönskat" sitta där ändå), fast det kanske hade blivit lite svettigt på sommaren.

(bild obarmhärtigt stulen från google)

Det blir nästan lite skrattretande när man tänker så, och sen tänker på det lilla hår som man faktiskt avser när man pratar om oönskad hårväxt. Några hårstrån på benen syns ju knappt, hur kan de orsaka såna ångestkänslor och måsten hos så många? Hur kan det verkligen spela nån roll om man rakar benen (eller andra ställen på kroppen för den delen) eller inte?

En liten burk

Jag tänkte berätta om en sak som hände igår.
Jag och en vän var på väg för att gymma när vi mötte några ungdomar i högstadieålder (gissar jag på) i stan. En av dessa höll en burk med energidricka som han plötsligt bara släppte på marken. Jag började ropa (haha), jag förstod inte hur man sådär nonchalant bara kan släppa skräp på marken. Jag tror inte de hörde mig eller så ignorerade de det men de gick i alla fall vidare som om inget hade hänt, och där stod jag och min vän och tittade på burken.

Vi bestämde oss för att gå och panta den. Vi letade efter en butik som skulle ha ett ställe där man kan panta och till slut hittade vi en, trots att det blev en väldig omväg. Vi pantade och fick 15 cent som vi kunde köpa två lösgodisar för.

Det kändes rätt bra att panta den där burken. Inte för att det kanske gjorde nån skillnad egentligen, jag tror knappast att världen står och faller på den där lilla burken. Men det handlar om attityden. Man kan antingen vara nonchalant och slänga saker omkring sig, eller så kan man försöka att bara göra ens något litet fast det kräver lite jobb. Jag tror det är just den attitydskillnaden som gör skillnad.

Varför behövs en könsneutral äktenskapslag?

Igår samlades riksdagen för att diskutera huruvida en könsneutral äktenskapslag ska vidarebehandlas i utskott. Det är alltså en väldigt aktuell fråga, det har det varit ett bra tag tycker jag, men det känns som att vi står och trampar på stället.

För tillfället kan samkönade par här i Finland ingå registrerat partnerskap. Jag är inte fullt på det klara med vad det innebär men personer i ett registrerat partnerskap har inte samma rättigheter som äkta makar har.

Varför räcker inte detta? Är det många som frågar.
Och jag har ett svar.

Jag kan bara prata för mig själv, men i mina ögon handlar den här debatten inte om att automatiskt få ta den andras efternamn eller att få de rättigheter som gifta par har. Den handlar om att man från statens sida slutar särbehandla en minoritetsgrupp som redan diskriminerats under en lång tid. Det handlar om att man visar, genom en lag, att du är bra som du är, det är inget fel på dig.
Därför kan jag ju också förstå att motståndet som finns är så starkt. Det finns ju många som tycker att det visst är nåt fel på dig då du gillar någon av samma kön.

Idag köpte jag min första öl

Idag blev jag plötsligt en del av alkoholkonsumtionen. Mamma ringde då jag skulle hem från gymet och sa att hon behövde en öl till matlagningen.
Det var nästan pinsamt, alla som såg mig måste ju ha trott att jag skulle dricka den själv. Eller kanske inte så pinsamt. Men nej, jag tänker inte dricka alkohol. Det är jag principfast med. Jag kan vara nyfiken, tänka "om jag skulle smaka lite bara för att testa vad det är" men jag tänker inte göra det.
Sen försöker jag bli bättre på att vara fördomsfri och öppen för de som väljer att göra annorlunda.

Om ordet hen

Ordet hen han blivit otroligt omtvistat på sistone. Jag är inte ens säker på varför, det är ju bara ett ord? Men många verkar missförstå argumententen för ordet nästan med flit bara för att inte ge andra rätt.
Jag har fått en hel del tillfällen att använda ordet bara de senaste dagarna så därför är det kanske på sin plats att jag skriver om det. (Jag har ju ändå skrivit det här inlägget många gånger i huvudet redan.)

Hen är alltså ett pronomen, som ett komplement till han och hon. Ett tredje alternativ.
Nu använder ju kanske folk ordet olika, men såvitt jag vet så används det främst när man inte känner till könet eller när könet är irrelevant.

För att göra det mer förståeligt (för jag gissar att flera av de som läser det här inlägget inte är så bekanta med ordet från förut) så ska jag ge lite exempel på båda (från saker jag varit med om bara de senaste dagarna):
När man inte vet: Idag när jag och min bror väntade på bussen såg vi en bil som körde på vägen och plötsligt stannade. Människan steg ur och borstade snabbt av rutan och körde sen iväg. Personen var så långt borta att jag inte såg om det var en kvinna eller man, så jag sa till min bror nåt i stil med att "Varför stannade inte hen här på busshållplatsen istället för mitt på vägen?"
När könet är irrelevant: Jag skrev ett inlägg på en blogg jag har med mina vänner som handlade om en viss kärleksförklaring jag läst i en fanfic och inte riktigt gillat, jag skrev ungefär att "om någon hade sagt så till mig hade jag sprungit ifrån hen direkt". I detta fall är det hypotetiskt ingen skillnad om det är en man eller kvinna som ger mig en dålig kärleksförklaring.

Sen finns det dessutom en del människor som vill definiera sig själva som hen, som varken vill vara kvinna eller man. Jag känner inte till så mycket av detta, men nu har jag nämnt det i alla fall.

Men för att reda ut; hen används alltså inte när man vet könet (vanligtvis i alla fall). Jag säger inte "Det här är min vän, och hen tycker om glass", för jag vet ju oftast vilket kön mina vänner har.

Så varför har man hen? Är det inte lättare att bara välja antingen han eller hon och sen köra på det? Kan man inte använda "han eller hon" eller h*n?
Hen används ofta för att man är lat. Det är lättare att säga hen istället för "han eller hon". Dessutom kan det bli lite klumpigt i skrift om man skriver "han eller hon" (eller varför inte vederbörande, föräldern, människan, personen, partnern, sambon..) flera gånger på varann, så då ger hen kanske lite bättre flyt i texten. H*n kan funka i text, men går ju inte så bra att säga, och vad är egentligen skillnaden på h*n och hen?
Sen kan man ju välja ett pronomen, antingen hon eller han, som man använder i en hypotetisk text eller liknande. När jag skrev mitt blogginlägg skulle jag ha kunnat använda "han" eftersom det kanske statistiskt sett är mer troligt att det är en man som ger mig en kärleksförklaring. Men då spär jag ju bara på heteronormen. Genom att använda hen kan jag visa att det inte är konstigt att också en kvinna skulle vara kär i mig (en kvinna).
Detsamma gäller när man t.ex. pratar om yrken. Eftersom det är vanligare att kvinnor är sjukskötare så tar man kanske för givet att sjukskötaren är en hon, och på samma sätt är kanske kärnfysikern, polisen och vaktmästaren en han. Genom att använda hen när man pratar om en yrkesperson i allmänhet så kan man visa att man själv inte tar för givet att en yrkesperson har ett visst kön bara för att normen säger så, och man kan öppna andras ögon. I längden kan vi kanske få ett mycket mer blandat yrkessamhälle, människor vågar i större mån söka sig till branscher de brinner för och hindras inte av en norm som säger att de borde göra annorlunda. Och detta bara på grund av ett ord! Men nu är jag utopisk förstås.

Sen är det ju så bra med ord att ingen står och hotar dig med pistol om du inte använder dem. Det finns tusentals ord jag aldrig använder. Ingen måste använda hen. Men låt de som har förstått vilket praktiskt ord det kan vara använda det. Jag hoppas att jag genom det här (långa) inlägget har fått i alla fall någon att förstå vad ordet egentligen innebär!

Några sista ord inför presidentvalet.

Imorgon är det presidentval här och jag är lite nervös (även om jag tyvärr inte tror att resultatet blir som jag vill).
Det är väldigt intressant (i brist på bättre ord) att följa med i insändardebatterna i tidningar.
Jag önskar bara att folk kunde bli bättre på att argumentera utan att tvingas trycka ner den andra. Varför kan man inte bara skriva vad som är bra med Niinistö och sen låta bli att nämna det som är dåligt med Haavisto och vice versa? Jag tycker det är så onödigt, och det blir dålig stämning då man ser en massa onödig kritik (självklart inbäddad i välvalda ord) i offentligheten.

Sen önskar jag att man kunde sluta bry sig om vilken partner kandidaterna har. Förstår folk inte själv hur idiotiskt det låter? Det är presidententen vi väljer, inte partnern.
Man pratar till och med om hur stor åldersskillnaden är mellan paren (mellan Pekka Haavisto och hans man skiljer det 20 år, och 29 år mellan Sauli Niinistö och hans fru). Har man verkligen inget vettigare att diskutera?
Och nu pratar vi då inte tonåringar som sprider hatprat på nätet, utan vuxna människor som på allvar skulle skämmas över Finland om det var ett bögpar som tog emot gästerna till presidentbalen.

Råkade se denna bild på facebook...


Och tanken är god, men ändå blir det så otroligt fel. Lite som "killar gillar att ha lite att ta i".

Problemet är ju just det, att man ska se ut på ett visst sätt för att vara "hot".
Det är inte ett visst ideal som är fel, det är det faktum att det finns ideal överhuvudtaget som är fel. Att vara jättesmal ska inte vara "shit", lika lite som det ska vara något man vill uppnå. Det ska vara okej oavsett hur man ser ut. Det ska liksom inte spela någon roll.
Ur hälsosynvinkel är kanske vissa ideal bättre än andra, men kan vi inte då bara enas att idealet ska vara hälsa? (För nej, hälsa och vikt är inte samma sak.)

Jävla bög.

Jag hittade en gammal artikel, men den känns ändå aktuell att tänka på så därför delar jag med mig av den.

(klicka på bilden för att läsa hela)

Om jag förstod det här rätt är det förskolebarn som kallar någon annan bög i nedvärderande syfte.
Var har de ens fått det ifrån? Föräldrar? Syskon? Filmer?
Det är förskolebarn som tar till våld för att någon annans klädval och intressen tydligen uppfattas så störande att inget annat än våld kan lösa saken. Fruktansvärt.

Förresten finner jag det här med "jävla bög" så otroligt provocerande. Bara idag har jag flera gånger hört folk säga det till varandra. Det är osäkra tonåringar som ropar det till varandra, och nedvärderar inte bara personen de säger det till utan också alla som faktiskt är bögar.
Jag har haft turen att växa upp bland sånt folk som fått mig att känna mig trygg i min sexualitet. Jag känner att oavsett vilket kön min eventuella framtida förälskelse har så kommer jag att bli accepterad av de som är viktiga för mig. Och det här är något jag uppskattar otroligt mycket.
Men när man är osäker tonåring, och får höra "bög" som ett skällsord dagligen, så blir det antagligen väldigt jobbigt. När andra hela tiden berätta hur udda man är så känner man sig till sist ganska fel.

För fastän det finns otroligt många som accepterar och respekterar så hörs de inte så bra bakom alla skällsord.

Varför sminkar jag mig?

Jag måste berätta om en sak jag är lite stolt över.
En dag förra veckan när jag var lite nere och allmänt borta så var jag på väg till skolan. Jag stod och borstade tänderna och hade lite bråttom för att hinna med bussen.
Då såg jag i spegeln: "Herregud jag har ju inget smink!!". Det hade jag helt glömt bort. Min första instinkt var att snabbt som attan kladda på lite mascara. Men jag insåg att jag inte orkade bry mig (som sagt så var jag lite nere), så jag gick till skolan osminkad.

Nästa dag bestämde jag mig för att göra likadant. Så jag hoppade, denna gång med flit, över sminkningen.
Det har jag gjort nu varje dag sen dess.

För varför ska jag stå och kladda på den där skiten varje dag när jag varken har lust eller ork egentligen?
För att jag har lärt mig att jag måste göra mitt bästa för att mitt yttre ska vara till behag för andra? Jag har i alla fall märkt de senaste dagarna att ingen bryr sig. Det är ingen som har frågat mig de här dagarna om jag är sjuk, om jag kanske har fått nån sällsynt hudsjukdom eller om jag har färgat ögonfransarna ljusbruna. Ingen har gett mig äcklade blickar eller pratat skit framför min rygg (vad folk gör bakom min rygg vet jag faktiskt inte).
Så varför har jag lagt ner så mycket bortkastad tid på sminkning varje dag de senaste 7 åren?

Att sminka sig är jätteroligt ibland! Jag har lärt mig i hela mitt liv att det är roligt att göra sig fin, det är ju det! Men då ska det vara det; roligt. Inte något jag måste göra varenda dag för att överhuvudtaget ha mod att gå utanför dörren.

Det är kanske bra att fundera lite då och då över varför man gör vissa saker.


Förresten så klippte jag min lugg, och insåg att i rätt ljus och vinkel så är jag ju rätt fin ändå.

Muntliga presentationer

Jag hatar dem.

Och jag är säkerligen inte ensam. Jag förstår inte varför man ska ha dem. Okej, det är kanske nåt man behöver kunna och bra att öva på inför framtida jobb osv. Men jag tror man går fel väg.
Jag har ångest över mina muntliga presentationer, flera dagar i förväg. Och när jag är klar känner jag mig lättad över att ha det över, men aldrig nöjd eller glad. Då jag sitter ner igen efter att ha haft min presentation vill jag bara glömma att den nånsin existerade. Hur ska den känslan hjälpa mig i mitt framtida jobb?
Istället för att lära mig att prata inför en folksamling lär jag mig att hata det.

Vore det inte bättre att börja i liten skala? Kanske diskussioner parvis. Sen diskussioner i små grupper. Sen i lite större grupper. Sen kanske man kunde ha gruppvis framträdanden, typ 3-4 personer som står framme och redovisar. Ni förstår? Alltså gradvis öka på. Kanske då man står där uppe för femte gången, tillsammans med några andra, så inser man att det inte är så förjävligt jobbig ändå. Kanske kunde man testa på att göra det ensam?

Den här rädslan och hatet som jag har inför varje gång jag ska ha nån typ av redovisning inför alla i klassen, jag förstår inte hur den ska kunna hjälpa mig överhuvudtaget.

Jag ska prata om James Joyce i morgon. Eller snarare försöka stamma fram någorlunda sammanhängande ord på dåligt uttalad engelska om James Joyce. I love my life.

(bild)

Jag tar ut mina aggressioner på skoltoaletter.

Jag har lite problem med min mage just nu, den är allmänt orolig, och i och med det har jag märkt en sak. Skoltoaletter verkar inte vara menade för det de ska vara till för.

För det första är dom inte sådär jättefräscha. Sen är de små. Ljuset är väldigt "gult" och inte trevligt. Och det värsta, man hör grymt bra. Både genom väggen bredvid och utifrån.
Att sitta där i ett trångt, lite smutsigt, utrymme på sin femminutersrast när man har mag- och tarmproblem är inte trevligt alls, kan jag säga!

Dessa toaletter är ju rätt bra jämfört med offentliga toaletter, skoltoaletterna vi har är ju i alla fall som små rum, och inte bara bås. Men offentliga toaletter är ju ofta också menade för "nödsitationer" (i brist på bättre ord), dom går du ju bara på nån enstaka gång vanligtvis.

Man tillbringar ju flera år av sitt liv på en skola, 6-8 timmar per dag. På den tiden måste man nån gång utföra sina behov (att titta sig i spegeln räknas inte som behov i det här fallet, hur mycket du än tycker att du behöver det) men många gör inte det, och håller sig hellre. Antagligen av de orsaker som jag skrev ovan. Och detta är inte alls hälsosamt i längden!

Vad har du för erfarenheter av skoltoaletter? Brukar/brukade du gå på toaletten i skolan eller håller du dig tills du kommer hem?

Är detta framtiden?<3333333

Ibland tänker jag att det är fjortisinvasion på min facebook. Av nån anledning är det rätt många i typ mellanstadieålder som velat ha mig som vän och jag är en sån där som accepterar alla för att jag inte vill göra någon ledsen.
Jag sitter och spyr på det dom skriver ibland. Ofta är det någon som postat en bild på sig själv och sen kommer hela kompisgänget och gillar och kommenterar "Aaaw så söööwt du är<333" (ofta något felstavat och förkortat), och den som postade bilden svarar nästan alltid nåt i stil med "Naaw, inte då. Du är!<333".

Jag är lite orolig för att saker som detta (typ hur man ser ut och vilka man umgås med) är det enda de pratar om!? Det är i alla fall det intrycket jag får ifrån facebookposter och blogginlägg jag läst av flickor (mest) i denna åldersgrupp.
Jag vet mycket väl att jag själv var ganska likadan i den åldern, och jag har ju växt upp till en väldigt klok ung kvinna (jag kan väl kalla mig själv kvinna nu då jag är 18?). Men jag blir ändå lite rädd, för jag har den känslan att saker helt enkelt långsamt blir sämre.

Jag tycker det är katastrof när utseende blir det enda, eller det mest betydande, man pratar om. När man prioriterar skönhet framför begåvning.
Väldigt många tjejer söker sig till olika "skönhetsutbildningar" (typ frisör, stylist, makeupartist osv.). Inget fel på dessa yrken, men jag tycker att det är lite läskigt att det är så många som är intresserade av just dem och inte mer "viktiga" yrken. Vad spelar det för roll i framtiden om alla människor har snyggt stylade hår om hela samhället är kaos i brist på samhällsvetare, eller vi alla dör i cancer eller aids därför att ingen brytt sig om att forska fram botemedel?

Jag vill betona att jag inte kritiserar den enskilda personen som väljer en utbildning som handlar om utseende, jag tycker inte att alla måste välja utbildning efter vad som är viktigast för samhället. Det viktiga är vad man själv vill.
Det jag kritiserar är så många unga (de som snart ska välja vilket yrke de vill ha) inte har andra intressen de hellre vill satsa på.

Jag är tjej. PUNKT.

Såg en sån här liten lek på frida.se, min ständiga källa till ilskna inlägg. Nån hade alltså skrivit upp dessa påståenden, och sen kryssar man i det som stämmer och räknar resultaten i varje för att se om man är mest tjej eller kille. Ni kan systemet.

(Inte mina ikryssningar, jag valde bara att printscreena första bästa)

Jag gillar det inte alls. Hur mycket tjej är väl inte beroende av huruvida jag gillar shopping elle klänningar? Förresten kan man inte vara mer eller mindre tjej/kille. Jag har två X-kromosomer, alltså är jag tjej. Varken mer eller mindre. Punkt slut.

Bara en säsong, tack!

Jag såg nyss det sista avsnittet av den svenska serien Anno 1790 som visats på svt1 nu i höst.
Det är en typ av deckarserie som utspelar sig under slutet av 1700-talet (vilket man kanske förstår utgående från namnet) och i varje avsnitt kommer det upp ett fall (mord vanligtvis) som kvarterskommisarie Dåådh ska försöka lösa med hjälp från sin vän Freund (passande namn).
Det jag gillar mest med serien är det underbara språket! Jag älskar när man använder gamla svenska ord och det låter sådär sofistikerat och artigt.

(svts bild)

I alla fall så hoppas jag att det verkligen är slut nu! En del serier, och övriga program, är bara så väldigt uttjatade. Tänk Idol, som jag orkade se de första två åren. Eller House som jag älskade i början men bara inte orkar se längre, de har dragit hans elaka kommentarer för långt. Faktiskt så borde de flesta programmen sändas i bara en säsong.
Där tycker jag att de asiatiska dramerna är bra. De slutar efter 10-15 avsnitt, och då är de (oftast) slut. Visst vill man ofta ha mer om man gillar programmet, men på nåt sätt är det ändå bäst om det får sluta och ge utrymme för den egna fantasin.
Vad tycker ni?

Tidigare inlägg