Nu ska jag testa nåt nytt, tänker jag då jag gick in i affären.

Det var bara det lilla kruxet att det inte finns så stort utbud på toningsfärger. Så det fick bli en mahognyfärg, som det hette. Lite mer brunrött än det jag hade från början.

Resultatet? Självklart är det helt olika ljus på bilderna så man ser typ ingen skillnad alls (eller så kunde skillnaderna lika bra beror på kameravinklar eller redigering). Om jag ska vara ärlig så är det faktiskt inte så stor skillnad. Före-vänster, efter-höger.

Annars är det här med toning något jag kan tipsa om till alla som håller på med balsammetoden! Det brukar väl stå att det ska hålla 10 tvättar eller nåt sånt? För mig har det hållit betydligt längre. Jag gissar att det är schampot som sliter väldigt mycket på färgen, men om man bara har balsam håller det längre.

Toning är ju också, så vitt jag vet, bättre för håret än vanlig hårfärg, och lite billigare också tror jag?

Det dåliga är ju då, som sagt, att utbudet inte är lika stort.

Jag kände mig lite pysslig så jag virkade lite snabbt ihop ett litet armband.

Jag vet inte hur snyggt det är, får pröva ett par dagar och se om jag vågar använda det.

Jag ska till loppis imorgon. Jag skulle gärna vilja hitta lite smycken, speciellt armband. I trä. Jag har blivit lite kär i träsmycken på sistone.

Jag älskar att besöka loppisar för jag blir alltid inspirerad att pröva något nytt! Det är ju alltid ett begränsat utbud så för att hitta något måste man ibland testa sig fram, och kanske kommer man på att något man inte vanligtvis inte skulle använda kan vara riktigt snyggt om man kombinerar det på ett nytt sätt.

Jag håller just nu på att köpa ett gymkort. Jag och en vän bestämde oss för att ta tag i det där med tränignen, och nu när vi köper gymkort så måste vi ju ta tag i det. Man kan ju inte slänga bort pengar sådär bara.

Det har inget med beach 2012 att göra (jag har inte ens varit på en strand på flera år). Det har inget med fasta lår, vikt eller att få bort putmagen att göra. Jag vägrar träna av en sån orsak.

Jag vill träna för att orka, för att inte bli sjuk så ofta och för att jag inte ska gå sönder när jag är 50.

Jag tycker det borde bli vanligare att träna av den orsaken.

Det är så mycket fokus idag på att man ska träna för att bli smal, snygg, fast och fit. Det är egentligen inget fel på det, men jag tror det går överstyr för många. Man glömmer liksom bort det som borde vara viktigt, att må bra och att ha roligt.

Det enda mål jag har är att jag ska gå dit, några gånger i månaden. Önska mig lycka till?

Denna fina bok fick jag hem igår. Den handlar om manliga könsroller, något som jag på sistone blivit väldigt intresserad av! Jag ska börja läsa den nu, kanske återkommer jag när jag läst ut den och kan säga om den är något att rekommendera. Fast jag har hört en del gott om den så jag tror det ska bli nyttig och rolig läsning.

Man kan i alla fall köpa den på adlibris för 39 kr.

Jag vaknade klockan nio, på en skoldag!

Jag lagade till och med tamago kake gohan (tror jag det heter?), ett japansk morgonmål med ris, ägg och sojasås.

(inte min bild)

Jag har alltså min första håltimme. Och jag mår lite dåligt över det, faktiskt. Jag känner mig oansvarig på nåt sätt, eller anklagar mig själv för att vara "en sån där som har håltimmar" (=nån som är lat och skiter i skolan). Jag ser faktiskt inte ens så på andra människor som har håltimmar, jag skulle aldrig tänka på mina vänner som har håltimmar ibland som lata. Men jag är väl lite elak mot mig själv.

Jag var hos studiehandledaren förra veckan, och vi tog bort en del kurser, för att jag helt enkelt inte ska bli utbränd. Det låter kanske enkelt och "åh vad skönt med sovmorgnar!", men så är det inte riktigt.

Nåja, kanske det blir bättre.

Plötsligt blev jag väldigt förvirrad. Jag började tvivla på vad det egentligen är jag vill göra med mitt liv och plötsligt har jag inte lust med något överhuvudtaget.

Jag vet inte om det jag vill, eller tror att jag vill, egentligen bara är sånt som andra vill och som jag omedvetet gör för att leva upp till andras förväntningar.

Jag älskade den då, jag har nog aldrig köpt såna festkläder som jag varit så nöjd med som jag var med denna.

Sen har min lillasyster tagit över den, och nu när hon städade ur skåpet så hittade jag den och bestämde mig för att prova. Och titta, den passar ju! Så den kan jag säkert använda om jag får tillfälle någon gång!

Det finns vissa fördelar med att se likadan ut som man gjorde i lågstadiet.

Tittar som sagt på dramat Nobuta wo produce. I det sista, tionde avsnittet, råkade jag se detta:

Nog får jag väl bli glad för det? Fastän jag inte är svensk, och fastän jag faktiskt är väldigt onationalistisk?

Om jag ska vara ärlig känns det faktiskt i såna här sammanhang som att den svenska flaggan representerar mig mer än vad den finska flaggan gör. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att nästan alla mina "fangirlvänner" är svenska och därför fangirlingen känns som en svensk grej, eller så är jag helt enkelt bara svensk i själen. Jag vet inte.

Man går in helt oskyldigt och skriver in ett litet sökord bara, och plötsligt hittar man en massa som man bara "måste ha".

Som denna underbara Kanjani8 snöglob. Jag ångrar att jag någonsin såg den. Hade den kostat en tredjedel av vad den kostar nu så hade jag köpt den på direkten. Nu är det bara att försöka glömma bort att den existerar och hur underbart fin den hade varit i min fandomhylla. Suck.

Brukar du handla från såna här sidor?

För första gången på otroligt lång tid.

Nobuta wo produce fick det bli. Jag har kommit ungefär halvvägs, och det är riktigt bra. Än så länge inte särskilt livsomvälvande, men ett trevligt och intressant high school drama. Flera skådisar jag gillar också: Yamapi, Kamenashi Kazuya och en jätteliten Nakajima Yuto.

Jag har saknat dramatittandet. Jag har liksom inte haft tid och ork.

Men nu har jag en ursäkt, jag är sjuk. Så fast jag har mycket att göra så får, eller måste, jag ta det lite lugnt också.

Ibland köper man något alldeles impulsivt som sedan visar sig vara alldeles perfekt. Dessa skor är ett bra exempel på det fenomenet. Jag köpte dem på en resa till Sverige för flera år sedan. Sen dess har de hängt med, och jag har älskat dem. De passar till alla klädkombinationer (jag älskar särskilt att ha dem till klänningar och kjolar!) och piggar upp en tråkig enfärgad outfit.

Nu ska de bort. De har helt enkelt gett upp. Det syns inte så tydligt på bilden men de är otroligt slitna, särskilt inuti, så jag kommer att förstöra fötterna av att fortsätta ha dem.

Lite ledsen är jag, jag har svårt för att slänga saker överhuvudtaget. Helst skulle jag spara dem i nån låda så att jag kan ta fram dem ibland och titta på dem men ett sånt samlapåsig-beteende är nog inte speciellt hälsosamt i längden. Så därför förevigar jag dem på bild istället.

Aftonbladet har nån artikel om hur olika sovställningar kan hänga ihop med personlighet.

(Klicka på bilden nedan för att komma till beskrivningar)

Min finns inte med! Jag sover ungefär som nummer 4, men på mage. (Alltså som nummer 5 men med armarna längs sidorna).

Enligt aftonbladets artikel betyder det att jag är en blandning av lugn, reserverad, tycker inte om att göra väsen av mig, höga krav på mig själv och på andra, sällskaplig och fräck, tendens att vara nervig och skör, gillar inte kritik eller extrema situationer. Vissa saker stämmer ju löjligt bra (som det alltid gör i såna här test).

Igår städade jag ur mitt klädskåp. Jag sorterade bort en del gammalt och vek och la in resten i snygga högar. Jag skulle kunna stå flera minuter framför skåpet och bara titta på hur fint det är!

Så var jag på loppis idag och inhandlade några nya tröjor som kompensation för det jag slängde bort.

Fyra tröjor och en stor kopp! (Vågar man dricka ur den om man diskar ordentligt?)

Jag kom fram till att jag definitivt ska börja handla på loppisar oftare!

Igår var jag på musikalen Dance of the vampires, i Seinäjoki.

I korthet handlar det om en professor och hans följeslagare som kommer till en by för att jaga vampyrer. Följeslagaren (Alfred) förälskar sig i Sarah, som även greven (en vampyr) är kär i. När Sarah rymmer till grevens slott följer professorn och Alfred efter för att rädda henne.

Föreställningen var på finska så det var lite svårt att hänga med. Men jag hade hört lite om handligen på förhand så det gick rätt bra trots allt. Sångerna kunde man ju njuta av även om man inte alltid förstod vad de handlade om. De använde scenen jättebra, man märkte att de verkligen hade satsat på det. Likadant var det med kläderna.

Jag hade en jättetrevlig kväll. Jag känner verkligen att man borde göra sånt här oftare!

Jag är klar med designen jag pratade om i förra inlägget. Riktigt nöjd faktiskt!

Jag skulle leta efter lite bilder för att göra en ny design till denna blogg. Då råkade jag hitta ett gammalt foto som jag skannat in, så jag bestämde mig för att redigera det lite.

Det är en väldigt fin bild tycker jag, med bra ljus (man ser hur varmt och härligt det är), jorden går sådär snyggt i diagonaler, traktorn är ganska bra placerad i bilden osv. Jag tror det är mamma som har tagit fotot och hon är inte den bästa på att fota (eller så är det bara tekniken hon inte förstår sig på. Detta var ju innan digitalkameror och allt sånt).

Sen har den ett speciellt värde för mig också. Det är så här jag vill minnas min barndom. Det är jag som sitter i traktorn, liten, glad och lycklig. Pappa, som inte finns mer, kör. Bakom sitter min granne och min farmor och sätter potatis. Nu, en hel del år senare, kan de inte längre göra sånt.

Min mamma brukar säga att hon inte tycker om att ta foton, hon vill uppleva saker genom sina egna ögon och inte genom en kamera. Och jag förstår det. Det förstör lite av spänningen när man hela tiden ska tänka på att få till bra bilder.

Men samtidigt tror jag det är bra att ha bilder, för man glömmer. Och vissa saker är bra att komma ihåg. Som att saker kan förändras så snabbt. Precis som mitt liv idag ser väldigt annorlunda ut jämfört med bilden ovan, kommer mitt liv säkert också att vara väldigt annorlunda om 10 år.

Imorgon är det presidentval här och jag är lite nervös (även om jag tyvärr inte tror att resultatet blir som jag vill).

Det är väldigt intressant (i brist på bättre ord) att följa med i insändardebatterna i tidningar.

Sen önskar jag att man kunde sluta bry sig om vilken partner kandidaterna har. Förstår folk inte själv hur idiotiskt det låter? Det är presidententen vi väljer, inte partnern.

Man pratar till och med om hur stor åldersskillnaden är mellan paren (mellan Pekka Haavisto och hans man skiljer det 20 år, och 29 år mellan Sauli Niinistö och hans fru). Har man verkligen inget vettigare att diskutera?

Och nu pratar vi då inte tonåringar som sprider hatprat på nätet, utan vuxna människor som på allvar skulle skämmas över Finland om det var ett bögpar som tog emot gästerna till presidentbalen.

Och tanken är god, men ändå blir det så otroligt fel. Lite som "killar gillar att ha lite att ta i".

Problemet är ju just det, att man ska se ut på ett visst sätt för att vara "hot".

Det är inte ett visst ideal som är fel, det är det faktum att det finns ideal överhuvudtaget som är fel. Att vara jättesmal ska inte vara "shit", lika lite som det ska vara något man vill uppnå. Det ska vara okej oavsett hur man ser ut. Det ska liksom inte spela någon roll.

Ur hälsosynvinkel är kanske vissa ideal bättre än andra, men kan vi inte då bara enas att idealet ska vara hälsa? (För nej, hälsa och vikt är inte samma sak.)