Förutom att det är otroligt obekvämt att tvingas slänga en ägodel som man kanske hade behövt, och att man dessutom ofta måste städa upp efter sig eller snabbt komma på diverse b-planer, så känns det otroligt förödmjukande. Typ "kunde jag inte ens klara av att minnas det här?/hålla i den här saken?". Det brukar alltid sluta så, att jag går och hånar och föraktar mig själv, och jag vill bara slå alla som kommer med sitt "det är sånt som händer!". Okej nä, så överdriven kanske jag inte är. Bara lite.

Idag var det min burk med kokosolja som föll. Burken var gjord av glas och det kom splitter i hela oljan, alltså ville jag inte riskera att spara något av den. Min fina dyra olja, precis när jag behövde den! Och sen var det att släpa dammsugare, diskmedel, påsar och skyfflar om vartannat. Så obekvämt!