Jag behöver något för mig själv

Jag kom plötsligt till insikt om hur viktigt det är för mig att ha något som är mitt eget. I det här fallet är det fangirlingen.

Jag kan drömma om att ha någon att dela det med, någon att titta på konsertdvd'er tillsammans med, eller smsa direkt jag får höra nån nyhet. Men ändå, det är härligt att jag får ha det för mig själv! Tänk vad skönt att jag slipper prata om Kanjani8 på dagarna i skolan (så länge jag inte själv vill), jag slipper tävla med någon om hur många skivor jag har, jag slipper känna mig ute då någon annan börjar prata om senaste Janibenavsnittet som jag inte sett. Jag behöver inte bevisa något överhuvudtaget.

Det går helt på mina villkor. Jag vet att det är jag som vill titta på en konsertdvd nu idag. Jag gör det inte för att jag borde, för att visa någon annan vilket bra fan jag är. Jag gör allt för min egen skull, för att jag älskar det. Och jag kan bilda mig helt egna uppfattningar om allt utan att behöva diskutera det med någon annan.

Det är något jag är väldigt dålig på, det där att bilda mig egna uppfattningar. Jag är väldigt lättpåverkad. Om nån (speciellt när det är någon jag tycker om eller ser upp till) säger att en låt är bra, då tänker jag att ja, det stämmer väl. Om nån säger att ett visst klädesplagg är fult kan jag också börja tycka det. Oftast sker det omedvetet (jag kan komma på det efteråt, att "vänta, varför tycker jag så här? För att nån annan sa det eller för att det är min egen åsikt?"), och det handlar nog inte om att jag försöker passa in. I alla fall inte medvetet.

Men genom att vara ensam i min fandom så slipper jag det här! Det är ett område där det handlar om mig, och om vad jag tycker, utan att andra ska komma in och ha åsikter som påverkar mig. Och det behöver jag.

Förstår ni hur jag menar?

Edit: Nu menar jag inte att jag inte vill diskutera Kanjani8 (som jag främst tänkte på i det här inlägget) eller annat som rör fandom. Tvärtom, jag tycker det är jätteintressant! Det är ju bl.a. därför jag har den här bloggen.

Men jag vill uppleva det på egen hand först, och bilda mig en uppfattning, och sedan prata om det. Och jag vill göra det för att jag vill, och inte för att jag känner mig pressad att göra något.

Å jag förstår vad du menar! Bara ha något som är för en själv. Det blir liksom som ens egna fristad.



sv: Jadu, det går sådär. Jag tror jag försöker undvika att göra några beslut så gott jag kan, för att jag är så rädd att börja om från ruta ett och gå igenom en massa jobbiga saker igen. Men jag måste verkligen ta mig i kragen fatta dom. Fy fabian alltså :/



kram

sv: Fangirling är min fristad liksom mitt rum.



Först och främst, tack för att du bryr dig :) Det gör mig väldigt glad. Asså jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag kommer tråka ut dig med mina bekymmer. Jag kan ju säga att det mesta av bekymmerna ligger i framtiden. Vad vill jag med mitt liv? Den fråga ställer till en hel del för mig. Jag tror du kan förstå.



kram

sv: Det är EXAKT så! Precis som du säger! Jag vet att jag måste luska ut något, men så fort som jag börjar fundera djupare på det hela blir jag så himla avskräckt! Jag tappar helt och hållet det lilla självförtroende jag har. Känner hur en klumpen i halsen växer och hur tårarna bränner innan för ögonlocken. Jag vet att jag inte kan gömma mig för det, men jag känner mig inte alls redo för att göra några beslut. Men jag måste! Usch, det där "måste" det är bra otäckt det. Vi har det tufft du och jag med våra "måste lista ut vad jag vill med mitt liv". Hur ska det gå för oss? :D



kram

sv: Usch. Jag hoppas verkligen att din "nere period" slutar. Jag vill inte att du ska vara nere. Det är inte kul, jag vet det. Jag vill inte heller tillbaka till min "nere period". Därför har jag kämpat mycket detta år för att vara gladare! Jag gör precis samma sak. Intalar mig själv att jag är dålig, att det inte kommer att gå, att jag inte har några egentliga bra sidor osv. Sen så tänker man: tänk inte så, du är bra.

Men sen så bara: fast egentligen inte....

Å så börjar den dåliga cirkeln igen.



Jag har börjat gå till ungdomsmottagningen för att få lite stödsamtal och försöka boosta mitt rätt så bräckliga självförtroende. Jag vet inte hur det är för dig, men jag tror att både du och jag måste börja tro mer på oss själva! Försöka undvika katastroftänk och att nedvärdera oss själva. Jag tror det skulle hjälpa oss en hel del. Eller vad tror du?



kram

sv: Då har vi något mer i gemensamt. Jag är också en tänkarmänniska. Jag tänker och analyserar hela tiden. Det tar aldrig stopp liksom och det är därför som jag har svårt för att sova för att jag inte kan låta min hjärna gå ned i varv.



Det är nog bra att du tar din tid när det gäller din sorg över din pappa. Å även bra att du försöker hitta saker att glädjas för. Vi måste ha vår "KASAM" (Känsla Av SAMmanhang) i balans.



Hur tycker du att det har gått med dina samtal? Jag ska kanske börja gå i terapi för att jobba lite med mig själv och mina "svagheter".



En nära vän brukar säga så här "Om man siktar mot stjärnorna når man trädtopparna". Jag tycker absolut att du ska sikta mot dina storslagna drömmar. Mina drömmar är så suddiga. Jag vet liksom hur det hela ska kännas men jag vet inte VAD DET ÄR. Jag vet inte vad exakt jag vill bli men jag vet hur det ska kännas. Förvirrar jag dig nu? Jag förvirrar mig själv i alla fall ^^



Vet du vad. Det är ganska skönt att ha någon att prata med som är i ungefär samma sits som en själv :) Tack för att du pratar med mig ^^



kram

sv: Aa jag förstår. Det var ungefär så jag kände när jag för första gången gick hos en psykolog när jag hade gått in i väggen under gymnasiet. Det var under den tiden då den nästan var över. Men jag är glad att det hjälp dig i alla fall :) Det är det viktigaste!



Man ska gör det som känns bäst för en. Och det där med delmål är inte alls dumt! Jag har nog svårt med det där med delmål dock. Kan vara för jag inte har någon aning vad jag vill (förutom känslan då). Oroa dig inte för det! Det stör mig inte alls! Jag är bara glad om jag kan vara till någon hjälp :) Vi måste ta hand om oss själva ^^ Jag har en tendens att börja prata om mig själv med när det egentligen handlade om någon annan ^^ Så det jämnar ut sig!



kram

sv: Nää det är ju inte det :/



Du ska veta att jag inte under några omständigheter har tyckt att du varit egoistisk på något sätt!

Jag tycker detsamma. Det är skönt när båda parter pratar och inte det blir så att man själv sitter och klagar och den andra bara försöker trösta och muntra upp. Jag får typ skuldkänslor när sånt händer. Varför är jag så negativ? Varför kan jag aldrig prata om något positivt? Hur kan denna person inte tycka att jag är jobbig? Förstår du hur jag menar?



kram

sv: Ja verkligen! Det bästa är att få prata ut! Jag förstår precis vad du menar. Speciellt med det där "kan jag inte bara få vara deppig ifred nu?". När de andra bara försöker komma på tips å råd känns det lite som de egentligen inte vill lyssna. Jag tycker inte du pratar strunt alls. Jag håller med dig till 100%. Jag tänker precis sådär!



kram

sv: Precis!



Å Ohkura Tadayoshi! Så härligt!



Exakt! Man kan drömma hur mycket man vill och inte känna någon direkt press och jobbiga känslor å sånt som man kan känna om det vore en person "på riktigt". Det är något jag tycker är lite skrämmande faktiskt. Att vara kära i någon person i min närhet. Även fast det är något jag vill ha, alltså en relation, så är det också något jag fasar över. Knasigt, va?



kram

sv: egentligen vet jag inte om jag faktiskt varit kär eller om jag bara inbillat mig att jag varit det? Jag har alltid haft ögongodis när jag gick i skola. Men det är som du säger, det är mycket enklare att bara fantisera om en kändis.



Det här med känslor är knepigt tycker jag. Väldigt knepigt. Jag är också väldigt rädd att känna mig fast.



kram

Känner precis samma sak x3 Är jobbigt att vara så lättpåverkad utan att vara riktigt medveten om det. Så skönt att sin egna grej som man kan tänka hur man vill om :3