Som jag skrev tidigare så lånade jag filmen Norwegian Wood (som baserar sig på boken av Murakami Haruki) på biblioteket sist jag var dit. Nu har jag sett den, så jag ska dela med mig lite av vad jag tyckte!

När jag läste boken var mina tankar om den att den var väldigt lugn. Det är nog det bästa ordet för att beskriva den. Det fanns ingen specifik handling, utan det kändes mycket som en liten del i en vanlig människas liv, och inte som en historia med början och slut. Det här borde vara väldigt svårt att få i bokform, men Murakami lyckades. Och ännu svårare borde det vara att få det i filmform, så jag undrar lite om jag hade förstått filmen alls om jag inte hade läst boken först.

Filmen utspelar sig på 60-talet och det märks tydligt, på frisyrer, kläder, inredning, omgivning och musik. Det var ett plus, tycker jag, att man märkte det så tydligt. Watanabe Toru är huvudperson och ibland får man höra vad han tänker, och jag är inte säker, men jag tror att de delarna är från boken. Om inte direkt kopierade, så i alla fall inspirerade av texterna i boken. Filmen innehöll inte så många dialogscener, i alla fall inte lika många som genomsnittsfilmen. Ofta var det scener när det bara hördes musik men det hände ändå saker som förde handligen framåt, t.ex. kunde man få veta att Toru var och hälsade på Naoko (som bor på ett slags behandlingshem), men de sa inget, man såg bara att de var tillsammans. Ibland kunde kameran fokusera på rent konstiga saker för ett ögonblick, t.ex. någons fötter.

Det var verkligen en speciell film, jag har nog inte sett så mycket som liknande den här tidigare. Jag tycker att de lyckades ganska bra med att få samma lugna känsla i filmen som i boken, även om jag saknar bakgrundsberättelserna som man får veta i boken. Jag tycker också att det inte riktigt framgick hur de olika personernas förhållanden framskred, t.ex. Toru och Nagasawa (en kille på studenthemmet som Toru börjar umgås med och leta efter tjejer med).

Hur som helst tycker jag absolut att filmen är sevärd, och läs boken också!