Jag kan bli väldigt provocerad när någon t.ex. klagar på sin pappa, hur jobbig och irriterande han kan vara. Ibland vill jag bara säga att "du har i alla fall en pappa" och sen gå därifrån.

Fast jag försöker att inte bli provocerad. För fastän jag kanske är ledsen så gör det inte någon annans problem mindre.

Och sen finns det ju alltid de som har det värre. Vi kan ju prata om något barn i ett fattigt land som mist sina båda föräldrar i aids, själv har smittats av hiv och ändå måste ge sig ut på farliga krigsområden för att hitta något att äta.

Då har jag ju det jävligt bra ändå. Men jag måste väl få vara ledsen ändå? Och det måste väl också den där personen som klagar på sin förälder få vara?

Jag tror inte att man kan mäta lycka i antalet tragiska händelser man varit med om, typ -5 poäng om dina föräldrar har skiljt sig, -3 poäng om du nyss blev nobbad av din drömdejt, -10 om en nära vän dött osv. Klart att sannolikheten att du inte mår så bra är större om något sånt har hänt, men vi har ändå så olika sätt att hantera saker att man inte kan tänka så.

Vi har olika prioriteter och olika känsliga punkter, någon kan ta t.ex. ett uppbrott riktigt bra, medan någon annan bryter ihop totalt. Någon annan kan ju vara minst lika ledsen över att ha en jobbig förälder som du är över att dina föräldrar dött i aids.

Det enda vi kan tjäna på att mäta hur synd det är om oss själva och andra är att vi kanske kan inse att vi har det rätt bra ändå, men utan att för det tänka att man inte får vara ledsen över något bara för att någon annan är ännu mer ledsen. Sen kan man ju givetvis tänka på vad man klagar på inför vem. Av respekt kanske jag inte klagar oavbrutet på hur trött jag är i fötterna inför någon som nyss mist sina ben i en olycka.