Gud vad jag har saknat den här bloggen. Ibland går jag in och kollar igenom arkivet och bara älskar mig själv och det jag har skrivit (ödmjuk, ja). Så mycket kul jag har haft med den här bloggen, och människorna jag lärt känna kring den.

Som jag skrev: Jag är tillbaka. Tillbaka i fangirlingen. Efter en nästan 2 år lång paus från allt vad Johnny's heter så har jag hittat tillbaks till dem, och blivit helt nykär igen.
Till min besvikelse verkar många jag följt tidigare gjort samma sak som jag, gett upp fangirlingen. På livejournal är det knappt nån som postar. Det mest aktiva communityt verkar vara je_sales, vilket är ganska talande. Folk lämnar fandomen och säljer alla sina Johnny's-prylar. Det är nästan så att jag undrar om det finns någon kvar? Var är ni, och vad sysslar ni med?

 

Jag vet inte om, eller isåfall hur aktivt jag kommer att skriva i denna blogg i fortsättningen, men jag ville i alla fall kika in och säga hej. Och berätta att jag har hittat tillbaka.

 

Om ni fortfarande läser tycker jag att ni får ropa till! 

Nämen ojdå. Jag har ju helt glömt bort att berätta här att jag ju har en ny blogg!
Vet att det inte är så många som läser den här bloggen längre, men eftersom det är en del som följer mig i bloglovin så kanske ni ser detta.

 

Min nya blogg handlar inte om japansk musik eller så, utan är mer en åsiktsblogg blandat med lite flyttinlägg och sådant med tanke på att jag flyttar till Stockholm om en vecka. Men jag kan absolut rekommendera att man läser den, och gärna kommenterar sin syn på de saker jag skriver om. 
Jag hoppas vi hörs! :D

 

 

Nån mer som gillar Yumas nya låt, Missing Piece?

 Den är jättebra! Precis som dramat (Piece), hittills i alla fall. 

 

Ibland tycker jag om tumblr. Som när man får veta att Harry Styles kommer att finnas i ens framtid. 

 

Jag vet inte om jag har sagt det, men jag läser ingen japanska i år. Istället går jag en "Japankurs" (det är samma lärare som jag hade i japanska), med fokus på kultur och "seder och bruk". 

Förra veckan pratade vi om vatten; om det viktiga kvällsbadet och om hot springs.

 

Jag fick sån lust att besöka en sån där onsen nån gång. Speciellt nu då det är så kallt (jag är en sån som hatar kyla dessutom. Jag skulle gärna bo i en bastu om jag kunde det). Jag får lägga till det till min "Innan jag dör"-lista. 

 

Jag har börjat se Koishite Akuma igen, för.. 4de.. 5te.. gången? Det var ett tag sen jag såg det sist, och när jag ser det nu så inser jag att det faktiskt är ett riktigt bra drama!

(Sen vet jag inte om jag kan vara riktigt objektiv, med tanke på att en av mina absoluta favoriter spelar huvudrollen (jag pratar om Yuma, såklart).)

 

Jag gillar high school genren, och det här dramat innehåller dessutom lite djupare teman, såsom kärlek, avund och död. Det är inte bara de där ytliga tonårsproblemen som en del high school dramer kan fastna vid.

Att det handlar om vampyrer gör det inte direkt sämre. Vampyrer fascinerar, så är det bara. Det är jätteintressant att följa Ruka (huvudpersonen) från att vara skygg och inte vilja ha något med människor att göra till att öppna upp sig och bli en del av gemenskapen, samtidigt som han lär sig mer om sitt förflutna. Yuma gör det här jättebra, tycker jag.

Jag gillar också att de har valt att fokusera på en relation mellan Ruka och hans lärare Makoto. Det skapar ytterligare en konflikt (åldersskillnaden, och det opassande i att vara kär i sin elev/lärare), och det är lite annorlunda.

Sen ger dramat mig överlag en otroligt bra känsla! Det är fina vyer och fin musik (bl.a. Debussy's Réviere).

 

 

 

Folk har börjat klaga på bristen på aktivitet här, så det är kanske dags för ett inlägg igen. Jag ursäktar min frånvaro med skola och tumblr. Två saker som tar alldeles för mycket plats i mitt liv just nu...

 

Dom där skivorna som jag pratade om i förra inlägget, dom kom idag! Lycka!

 

Nu har jag äntligen tagit tag i mig och beställt en massa singlar. Eller massa, fyra. Men fyra är rätt många för mig.

 

Nu känns det som om jag äntligen börjar komma ikapp med mitt skivsamlande. Det var typ evigheter sen Super Delicate och Lady Diamond släpptes, men då hade jag inte möjlighet att beställa dem, och sedan har jag skjutit på det eftersom det alltid funnits annat att beställa.

 

 

 

 

Jag älskar den där känslan när man vet att snart, nån dag när man kommer hem och är trött och nere, så kommer det att finnas ett trevligt paket hemma och vänta på en. 

 

Oj. Jag har inte skrivit på evigheter. 
Jag har varit väldigt upptagen med skolan, och inte haft energi att försöka hitta på nåt att skriva om.

 

Jag har sett lite drama dock.. Bl.a. har jag sett om Hana yori dango (1 och 2). Jag såg dem för länge sen, och nu såg jag dem igen.

Det är rätt intressant! Förut när jag såg dem visste jag inget om genus eller feminism, men nu när jag har det ser jag dem med nya ögon. Jag hittar detaljer som jag stör mig lite på, men också sånt jag gillar, ur genusperspektiv.

 

 

Nu: 

 

 

 

Jag ska titta på min Sexy Zone-dvd som jag fick för några dagar sen. Jag har hört en del bra saker om den, så jag hoppas den lever upp till mina förväntningar! 

 

 

Jag tittar på Sprout just nu (ett drama som bl.a. Chinen är med i), och jag kom att tänka på hur mycket jag hatar alla dramakyssar. 

Jag kan inte komma på ett enda drama där jag sett en ordentlig kyss (eller så är de så självklara för mig att jag bara kommer ihåg de dåliga).

 

Alltså, det är typ alltid så att killen tar tjejens arm, drar henne mot sig, och sen ser man (ofta i slow motion) hur deras läppar närmar sig varandra och tjejen spärrar förvånat upp ögonen. Sen står dom så (oftast med armarna bara hängande), alldeles stilla, i typ hundra år medan det spelas romantisk musik och tydligen så ska tittarna tycka att "naaaw vad gulligt". Fast alltså, man ser ju att de inte ens rör i varandra...

Alltså kysser folk i Japan varandra sådär, på allvar?

 

(screepcap från Sprout)

 

Om det bara är såna här, otroligt opassionerade dramakyssar, som japanska ungdomar får se så är det inte direkt konstigt att en tredjedel av dem är ointresserade av sex och relationer.

 

 

Jag hade inte så mycket läxor idag, så jag tänkte ta en chillkväll och spela sims. Jag har inte gjort det på evigheter (~en vecka eller så).

 

(Yabu och Hikaru som jag gjorde nån gång för länge sen! Sjukt snyggt hus också, men inte så funktionellt. Det var för litet för att man skulle kunna röra sig i det, så de hade en uppsättning av de viktigaste möblerna på bakgården.)

 

 

Det är faktiskt rätt mycket nu, med studentexamen på kommande. Jag kommer hem, äter och sen börjar jag plugga. När jag är klar är det så småningom dags att gå och lägga sig (fast jag brukar sitta uppe sent framför datorn). Smått deprimerande liv... Fast det är bara till februari/mars kvar, och sen är min gymnasietid över.

 

 

 

Ni känner till uttrycket "kär i kärleken"? Dvs när man gillar känslan av att vara förälskad mer än man gillar personen i fråga. Jag har funderat på huruvida det samma kan gälla för fangirling.

 

På sistone har jag haft en obsession för High School Musical, och det känns underbart. Att lyssna på låtarna om och om igen, titta på klipp, leta favoritpairingar och fanfics... Det är som en nyförälskelse, och jag går omkring i en liten hsm-bubbla, och jag kan gissa att folk omkring mig inte uppskattar det så värst mycket när det enda jag vill prata om är nåt töntigt videoklipp jag har sett eller hur mycket jag längtar efter att få se en av filmerna igen.

 

Men om jag är helt ärlig... High School Musical är inte så bra. Jovisst, jag gillar filmerna, musiken, karaktärerna... (även om det finns saker jag inte gillar också), men jag tror inte att jag hade gillat det så mycket som jag gör om det bara hade varit en halvpopulär film. Ett stort, kanske det största, nöjet ligger i att det finns en hel fankultur kring det; det finns andra nördar fans på olika internetsidor, det finns tillgång till musik och videoklipp, man kan köpa olika prylar och samla, läsa fanfics och diskutera nörddetaljer, allting, om man bara vill.

 

Det här gäller självklart inte bara High School Musical. När jag tänker efter så gäller det egentligen ganska mycket av det jag gillar/följer. Jag gillar egentligen fangirlandet omkring mer än själva gruppen/filmen/vad det nu kan vara. Så på så sätt kanske man kan säga att jag är kär i fangirlingen.